Så var den här! Dagen jag trodde för 10 år sedan var näst intill omöjlig att uppleva. När jag som nyligen drabbad träffade andra som hade förlorat sina barn för mer än 10 år sedan så undrade jag hur det skulle kännas. Hur det skulle vara möjligt att leva utan sitt barn i 10 år!
Men nu är vi här. Och vet ni vad? Vi har tagit oss hit, vi har inte gett upp, vi har gått igenom de mest outhärdliga dagarna och de mörkaste nätterna och vi står upp. Vi sa från början att vi inte bara ska överleva, vi ska LEVA! Och vi lever ett så gott liv som vi kan. Vi har två fantastiska barn, två fina bonusbarn, en fyrfota ”lillebror”, och inte minst har vi varandra!
Ronja kommer för alltid finnas som en del i våra hjärtan, som ett fint minne bevarat och jag vet att hon inte bara påverkat våra liv. Lite då och då träffar jag på folk som jag inte sett på länge. De berättar hur de påverkats av vad som hände Ronja, att de inte tar allt för givet. Och hur mycket vi än önskar att vi hellre hade Ronja hos oss, så tycker jag det är fint att hon påverkat sin omgivning, att hennes historia på något sätt påverkar andra till att ta vara på varandra.
Ronja, för evigt älskad och saknad!
Ronja 17 år enligt AI
Besök på graven