Så kom den, dagen jag hade så svårt att föreställa mig när Ronja hade dött! Jag läste om andra drabbade föräldrar som hade varit utan sina barn i 5-10 år. Det var ofattbart att tänka att det ens var möjligt. Jag kände också en rädsla då jag läste om många som förlorat kontakt med vänner eller familj på grund av sorgen och förlusten av sitt barn. Jag har förstått att det finns de som har svårt att veta hur man skall hantera när någon förlorat någon närstående. Men jag är glad att jag aldrig känt av att någon tagit avstånd på grund av det. Jag tror att det beror dels på att jag har så fina vänner runt om mig, som jag är så tacksam för! Men vill också tro att sättet jag och Magnus hanterat sorgen kanske underlättat för de i vår närhet. Att vår öppenhet mot andra hjälpt till att veta hur man ”skall” hantera att prata med oss.
Jag har funderat över hur jag mår just nu. Jag har fått frågan från vänner nu när årsdagen närmar sig. Jag har trott att det har gått ganska bra och jag märker skillnad mot de första åren. Men jag har också insett att något undermedvetet sitter i kroppen, något jag inte riktigt kunnat ta på. Jag har haft en irritation som jag trott berott på att jag haft mycket att göra på jobbet. Men det har varit lite lugnare ett tag på jobbet. Så jag tror faktiskt kroppen medvetet eller ej känner av att dagen närmar sig. Även om jag inte går och tänker så ofta på det, så reagerar jag nog ändå känns det som.
Så hur mår jag, egentligen? Jag skulle nog vilja svara överlag bra. Eller rent av väldigt bra ibland. Jag har en fin familj, även om den inte är hel. Jag började ett nytt spännande jobb i våras. Visst, Coronan tär en del, men det gör det ju på oss alla. Men sen kommer vissa dagar när jag saknar Ronja så otroligt mycket! Den här gången var det inte just på årsdagen som känslorna kom, de kom några dagar innan.
Idag tände jag ett ljus för Ronja. Satte fram hunden Molly och tittade på de filmer Ronja gjort i sin mobil.
På eftermiddagen åkte vi till graven för att sätta ljus. En del av mig önskar det fanns ett hav av ljus på graven. Men sen tänker jag lite längre och vet att många tänker på Ronja och oss som familj ändå idag. Viktigast för mig är att Ronja inte blir glömd och med tanke på hur många hon berörde har jag svårt att tro att hon skulle bli glömd. Vill såklart inte ge någon dåligt samvete, på samma sätt som jag tänker att graven inte är viktigast att gå till en sådan här dag, vill jag andra ska känna också.
