Mina tankar

Hudlös

Jag har märkt att efter Ronjas död har jag inte lika mycket lager av ”skal”. När jag får det för stressigt eller att det är mycket runt omkring som tar min energi så kommer det inpå mig och jag känner mig hudlös. Som att jag inte har någon motståndskraft. Det är inte något problem för mig att visa mig sårbar eller svag, men det tar på mina krafter och jag blir trött och irriterad. Det går helt enkelt ut över mitt mående och min omgivning.

Vid dessa tillfällen behöver jag dra mig tillbaka lite. Inte ifrån folk omkring mig, men från det som tar min energi. Det kan innebära att ta en ledig dag från jobbet, eller ta en promenad och sätta mig i solen och bara vara.

Vid dessa perioder kommer nästan alltid tankarna på Ronja. Då blir det ytterligare ett lager som skalas och energin sjunker än mer.

Som tur är vet jag att energi så småningom kommer att återgå. Jag får hitta saker som ger mer energi än det tar, och tillslut har jag motståndskraft igen för att klara motgångar eller annat som tar av min energi.

Flyga till Ronja i himlen

Idag låg jag och prata lite med Molly när hon skulle sova. Hon sa att hon saknar Ronja. Hon pratar ganska ofta om det. Idag sa hon att hon skulle ta på sig sina fjärilsvingar och flyga upp till himlen och hämta Ronja. Vi andra skulle stanna kvar här. Hon skulle ta med sig en ficklampa också. Jag frågade hur hon skulle flyga, då sa hon att det skulle vara på en fredag och det skulle blåsa. Tänk om det kunde vara så enkelt 😍

Jag frågade vad vi skulle göra sen när Ronja är här. Hon sa vi skulle sjunga för henne, att Ronja inte skulle sjunga och vi alla sjunga Happy Birthday för henne! Söta, goa Molly! Så stora tankar i en så liten kropp ❤️

5-årsdagen

Så kom den, dagen jag hade så svårt att föreställa mig när Ronja hade dött! Jag läste om andra drabbade föräldrar som hade varit utan sina barn i 5-10 år. Det var ofattbart att tänka att det ens var möjligt. Jag kände också en rädsla då jag läste om många som förlorat kontakt med vänner eller familj på grund av sorgen och förlusten av sitt barn. Jag har förstått att det finns de som har svårt att veta hur man skall hantera när någon förlorat någon närstående. Men jag är glad att jag aldrig känt av att någon tagit avstånd på grund av det. Jag tror att det beror dels på att jag har så fina vänner runt om mig, som jag är så tacksam för! Men vill också tro att sättet jag och Magnus hanterat sorgen kanske underlättat för de i vår närhet. Att vår öppenhet mot andra hjälpt till att veta hur man ”skall” hantera att prata med oss.

Jag har funderat över hur jag mår just nu. Jag har fått frågan från vänner nu när årsdagen närmar sig. Jag har trott att det har gått ganska bra och jag märker skillnad mot de första åren. Men jag har också insett att något undermedvetet sitter i kroppen, något jag inte riktigt kunnat ta på. Jag har haft en irritation som jag trott berott på att jag haft mycket att göra på jobbet. Men det har varit lite lugnare ett tag på jobbet. Så jag tror faktiskt kroppen medvetet eller ej känner av att dagen närmar sig. Även om jag inte går och tänker så ofta på det, så reagerar jag nog ändå känns det som.

Så hur mår jag, egentligen? Jag skulle nog vilja svara överlag bra. Eller rent av väldigt bra ibland. Jag har en fin familj, även om den inte är hel. Jag började ett nytt spännande jobb i våras. Visst, Coronan tär en del, men det gör det ju på oss alla. Men sen kommer vissa dagar när jag saknar Ronja så otroligt mycket! Den här gången var det inte just på årsdagen som känslorna kom, de kom några dagar innan.

Idag tände jag ett ljus för Ronja. Satte fram hunden Molly och tittade på de filmer Ronja gjort i sin mobil.

På eftermiddagen åkte vi till graven för att sätta ljus. En del av mig önskar det fanns ett hav av ljus på graven. Men sen tänker jag lite längre och vet att många tänker på Ronja och oss som familj ändå idag. Viktigast för mig är att Ronja inte blir glömd och med tanke på hur många hon berörde har jag svårt att tro att hon skulle bli glömd. Vill såklart inte ge någon dåligt samvete, på samma sätt som jag tänker att graven inte är viktigast att gå till en sådan här dag, vill jag andra ska känna också.

När kompisarna växer

När man ser Ronjas vänner så försöker jag inte känna vemod eller sorg, utan först såklart glädjas i att de får chans att växa upp, men också försöker jag se Ronja i dem. Alltså genom att se hur de växer kan jag enklare föreställa mig hur Ronja hade vuxit. Jag kan tänka mig att Ronja också hade varit med till ridhuset och gått i gymnastik. Jag tror också att trion fortsatt att hänga ihop! Och vad mycket TikTok filmer de hade gjort!

Vad små de var här på första bilden! Ronja kommer för evigt att vara 7 år, men någonstans vill jag tro att hon fortsätter att fylla år, som Albin säger.

Halvårsdagen 2016
Ronjas 8-årsdag
Ronjas 10-årsdag
Ronjas 12-årsdag

Ronja 12 år

I vanlig ordning firades Ronjas dag tillsammans med kompisarna vid graven och efterföljande fika. Mysigt som vanligt. Och en fin tradition att hålla i. Jag träffas hellre på födelsedagen än dödsdagen, då födelsedagen är något fint att fira. Det är så kul att se Molly med Ronjas kompisar med. Hon ser upp till dem och älskar att leka med dem, och de är så gulliga mot henne!

I år skulle varit sista året innan tonåring. Jag undrar hur Ronja hade varit, hade hon haft en tonårings humör? Hon kunde ju vara ganska envis, så inte helt omöjligt. Jag hade gjort vad som helst för att få höra någon smälla i dörrar eller skrika åt mig. Jag vet att det hade inte känts så då, om jag hade varit ovetandes av detta annorlunda liv. Och jag förstår de som har det tufft hemma med barn som börjar få humör, så det är inget jag förringar. Jag hade säkert tänkt samma sak. Och jag kan själv komma på mig med att tappa humöret här hemma, det är mänskligt.

Note to self: kom ihåg mina ord jag tänkte här när Albin och Molly blir tonåringar! Uppskatta dem även när humörsvängningar sätter in! Det kommer säkert inte bli lätt, men jag ska göra mitt bästa.

Ronja 11 år

Förra året la jag aldrig upp något inlägg efter att vi firat Ronjas 11-årsdag. Vet inte varför, kanske jag inte orkade, eller bara glömde av. Och på samma sätt som att jag sagt jag inte skall ha dåligt samvete om jag inte är ofta på graven, likaså gäller att lägga upp något på bloggen. Bloggen skriver jag i för min skull. Och skulle jag kunna hjälpa någon annan som förlorat barn att få känna lite hopp, så vore det såklart bra.

11-årsdagen firade vi som vanligt, ballongsläpp med kompisarna vid graven. Det är så fint att se att kompisarna vill komma. Det betyder så mycket.

Denna gång fick Ronja 3 små söta katter: Alexandris, Wilmis och Tyris. Hon fick också en hund med vingar. Jättesöta små djur!

Som vanligt blev det en fin dag för vår Ronja!

Journalkopior

Har beställt hem Ronjas journalkopior från när vi var inne dagen innan hon dog samt dagen hon dog. Jag har läst obduktionsrapporten men inte journalen. Har inte riktigt tänkt på det innan. Men även om jag faktiskt vill läsa kommer det bli riktigt jobbig läsning.
Jag vet ju ungefär vad som skedde och vad de gjorde under återupplivningsförsök, men kommer säkert vara många detaljer som blir jobbiga att läsa om ❤️

Visst skulle jag kunna välja att inte läsa. Bara låta bilden vara som den är. Men av någon anledning vill jag ändå. Kanske för att söka än mer svar. Kanske för att få lite utlopp för känslor, som jag tycker jag inte hunnit ha tid för. Eller man har ju tid att känna, men då livet består av så mycket annat så stannar man aldrig upp och låter sig bara vara, känna allt man faktiskt känner.

Nu ska jag bara hitta ett bra tillfälle där jag kan läsa i lugn och ro.

4-årsdagen

 Hur kan man ha levt vidare utan att fått träffa sitt barn på 4 år?! Så fort jag är iväg en natt saknar jag barnen. Varje dag efter jobbet längtar jag till att få träffa dem. Så hur lever man utan sitt barn i 4 år?

Det finns inget facit. Och det finns ju heller inget val. Eller det val man kan göra är att välja livet. Att välja att uppskatta det jag har kvar, att välja att ha roligt med min familj och mina vänner. Som jag skrivit om innan, att välja att leva och inte bara överleva.

Att välja att leva är inte samma sak som att glömma Ronja. Ronja är med oss i allt vi gör. Vi pratar ofta om henne, och det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Saknar henne, längtar efter henne, men kanske viktigast av allt, minns henne och allt hon tillförde i vårt liv!

Likt förra hösten har jag inte fallit lika djupt som tidigare år. Men inom mig bor det en känsla kring den här dagen som jag inte riktigt kan beskriva. I år inföll dagen på en lördag. Det innebär att jag får lov att mysa extra mycket med familjen. Men det innebär också att tiden för mig själv och Ronja inte riktigt finns där. Så jag tänker mig att jag får hitta en stund för mig själv en annan dag, för mig och Ronja.

Idag blev jag också inbjuden på överraskningsfest för en av mina bästa vänner som fyllt 40! Första tanken var, jag kan väl inte gå på fest den här dagen? Men jag vill ju vara med och fira min vän. Så jag tänkte jag får känna efter när dagen kommer. Hur jag mår och göra det som känns bäst. Men jag tänkte också att det är just den här dagen får inte hindra mig från livet. Jag får inte ha dåligt samvete att göra något kul. 

Så nu är jag i Alingsås och ska precis överraska min vän (nu kan jag publicera inlägget utan att avslöja mig :). Hur jag klarar kvällen återstår att se. Men jag känner mig trygg, faller jag så faller jag. Jag kör så då kan jag bara åka hem om det känns bäst.

Att inte hindra mig från att göra saker har nog varit en stor del i att ha kunnat leva vidare i 4 år. Att prata om Ronja, låta sorgen komma, låta livet komma, att njuta av det jag har, det är nog mitt eget facit, som funkat för mig. 

Att påminnas om Ronja

I allt man gör har man blandade känslor. Att åka på semester, helt underbart! Så mysigt att få umgås med min familj. Samtidigt fattas det alltid någon! Man funderar över vad Ronja skulle gjort eller tyckt om olika saker och ställen. Eller man påminns om något Ronja gjort eller sagt.

Ronja älskade att åka till stugan. Hon hann att vara två somrar där. Åka båt var hennes favorit!

Vi håller just nu på med altanbygge där. När vi sa till Ronja att vi vill bygga en altan på en plattå vi har och att vi så smånigom vill bygga en bastu där, gick hon dit direkt och började rensa bland allt högt gräs och slö. Vi sa att vi behöver gräva, köpa material mm, men hon var beslutsam om att börja rensa direkt så vi kunde börja så snabbt som möjligt.

Mycket som Molly gör påminner om Ronja också. Att få se mycket av hennes syster i sig är fint och jag tycker det är gulligt. De är lika i många lägen, både i sättet men även till utseendet. Det känns också fint.

Det som varit jobbigast närmaste tiden var skolavslutningen. Att bli påmind om att Ronja skulle slutat 4an, att hon skulle stå där uppe och sjunga tillsammans med sina vänner. Samtidigt är det blandade känslor här också, givetvis glad över Ronjas kompisar och Albin, som slutade 2an. Jag har fått lära mig att det bara är så. Jag ler och gläds åt Albin, det kommer tårar under 4ornas sång, men så får det vara, det är något jag måste leva med. Alternativet är att inte uppleva de glädjefyllda stunderna och det vill jag inte sluta med. Ett annat alternativ är att trycka undan mina känslor, men det tror jag inte är bra, någonstans och på något sätt måste de komma ut tillslut!

Bäst av allt är när människor runt omkring mig påminner mig om Ronja. Många kanske är rädda för att göra mig ledsen eller på annat sätt påminna mig om det tragiska som hände, men att prata om Ronja ger mig så mycket! Allt någon säger om vad hon gjort eller sagt eller varit med om, suger jag åt mig som en svamp! Att hålla hennes minne vid liv är det finaste sättet att hedra henne!

3-årsdagen

Ytterligare ett år har gått. Och fortfarande så konstigt att tänka att det gått TRE HELA ÅR!!

Den här hösten har jag inte fallit lika djupt. Den har varit ganska intensiv. Jag började jobba igen och hade massa energi att köra igång efter föräldraledigheten. Sen skadade jag mig på innebandyn och jag var tillbaka på sjukskrivning igen. Tråkigt såklart, men finns inte så mycket att göra åt det. Jag är bara glad att jag inte fallit pga att jag suttit hemma.

Samtidigt som det givetvis är skönt att inte må allt för dåligt skulle jag velat ha en stund där jag bara får stanna upp, få ut min sorg som jag alltid bär med mig! Jag hade tänkt att ta ledigt idag och bara tillåta mig sakna min underbara Ronja. Men Molly har ögoninflammation så hon har varit hemma med mig. Det är givetvis mysigt, men jag tror jag hade behövt vara lite själv också. En dag där jag bara är Ronjas mamma! Ingen annans mamma, ingens fru, ingens kollega, BARA Ronjas mamma. Låta sorgen ta med mig en stund, tillåta mig att bara vara i den.

Det kanske låter konstigt, men idag när Molly först vägrade somna mitt på dagen, då blev jag ledsen för att jag inte fick tid att vara ledsen. Jag visste Albin skulle komma hem från skolan snart och kände tiden för mig själv sprang iväg. Tiden för bara mig och Ronja. Självklart är det härligt att livet kommer emellan. Men 364 dagar om året vabbar jag gärna, jobbar mer än gärna, sitter med Albins läxor, tvättar ja allt vad som hör livet till. Men en dag om året vill jag bara få vara mamman till mitt barn som jag inte fick följa genom hela livet!

Tillslut somnade min lilla Molly och Magnus var gullig och hämtade Albin och tog med honom till sitt jobb. Så då fick du min tid Ronja, älskade underbara unge!

På eftermiddagen åkte vi hela familjen till graven och tände ljus.

Molly matar Ronja med ostbågar

Klappa storasyster