Det spelar ingen roll hur många år det har gått sedan Ronja rycktes ifrån oss. Det spelar ingen roll hur fint år vi haft och hur underbara mina fina barn på jorden är. Den här dagen känns i hela kroppen. Även om känslan inför den kan kännas helt okej, så när dagen väl kommer så griper den tag i hjärtat på mig. Jag hade kunnat hitta på saker idag som hade gjort att dagen flöt förbi snabbare, lättare.. men det vill jag inte. Detta är en dag att vara nära Ronja, låta mig falla.
Det är också en dag att reflektera över sådant jag är tacksam över. Ibland är det så lätt i vardagen att allt bara rullar på, att man inte stannar upp och uppskattar allt det fina. För mig handlar det framförallt om mina barn. Men också min familj och vänner. Alla som betyder något och som ger mig energi. De där glittrande ögonen på morgonen när brevet från lilla Nissen läses upp. Eller den där hjärtliga kramen från en vän du inte träffat på länge… alla de små stunder som förgyller ens liv. 
Vi brukar inte göra något specifikt på årsdagen. Det är ingen dag vi vill fira. Men vi brukar åka till graven och tända ljus. Idag gjorde jag också en pannkakstårta tillsammans med barnen, inte för att fira utan för att göra något mysigt tillsammans.
Vi saknar Ronja oavsett dag. Men det blir så påtagligt med den här dagen att tiden har gått. Tiden sedan vi fick träffa Ronja senaste gången. Och all tid som blivit, utan Ronja. Och dagen blir också en påminnelse om själva händelsen, bilfärden, tiden i anhörigrummet, ångesten… Samtidigt är det också skönt att tiden har gått. Att vi ändå lyckats leva vidare, att livet ändå går att leva trots allt och att jag inte faller lika ofta eller djupt längre. Även om det alltid kommer vara ett sår i mitt hjärta!
79 comments for “6-årsdagen”