7 år… snart har Ronja varit död längre än hon levde!
Ibland när någon frågar hur längesen det var Ronja dog får jag räkna efter. Kroppen vet nog exakt, men tanken hänger inte alltid med. Och jag försöker se det som ett gott tecken. Även om saknaden och sorgen alltid kommer bäras med oss, så rullar livet vidare. Inte bara för att det måste, utan också för att jag vill. Jag vill se Albin och Molly växa upp och utvecklas, uppleva saker med familj och vänner, känna glädje, lycka. Det innebär inte att vi glömmer Ronja, hon finns med oss i allt vi gör. Molly sa häromdagen att vi är tre tjejer vid bordet och bara två killar. Det var sin storasyster hon räknade in också. Sååå gulligt!
Men även om livet rullar på som sig bör, är det som att kroppen vet! Jag började känna smått huvudvärk redan för någon dag sedan, och idag en tyngdkänsla i kroppen och huvudet. Och som vanligt gör jag denna dag till min och Ronjas! Jag jobbade hemifrån men tog mig en stund för mig och min dotter, hon som gjorde mig till mamma. Tände ett ljus och spelade sångerna från begravningen. En stund för bara mig och Ronja!
