Har märkt att många som förlorat sitt barn kallar tiden efter för ”efterliv”.
Jag kan förstå anledningen till det, livet blir ju aldrig sig likt mer. Men för mig känns det ordet inte helt rätt.
För mig låter ”efterliv” snarare det liv Ronja lever nu. Eller vem vet, innan hon dog kanske hon levde ett ”förliv” och det hon lever nu är ”livet”…
Det är stora frågor och visst skulle man kunna säga ”efterliv” utan att det egentligen har en större innebörd, men tycker inte det känns rättvist, framför allt mot Albin, att säga att jag lever i ett slags efterliv.
Livet pågår ju här och nu, oavsett vad som händer. Och visst har tillvaron kastats omkull och ser numera helt annorlunda ut, med en stor tomhet och saknad, men det är ändå samma liv även om det tog en annan vändning.
