Ibland kan man känna att allt flyter på och man kan andas normalt ett tag. Men så blir man plötsligt påmind och en känsla av ångest vrider till i magen på mig. Idag tex var jag på lunch med tjejerna på jobbet. Det var jätte trevligt och vi var klara och var på väg tillbaka till jobbet. Då gick vi förbi två mammor med, vad jag antar, var sin dotter i 5-6 årsåldern. Ena tjejen var ledsen och mamman tröstade henne. Då kom den där känslan. Känslan av att aldrig få trösta Ronja. Aldrig få finnas där för henne. Aldrig få vara hennes allt. Och det gör så ont i mammahjärtat ?
