Idag ska jag på kundmöte i Stockholm hela dagen, så tror inte jag hinner reflektera över att det gått 7 månader sedan vår älskade Ronja dog. Men, tankarna finns alltid med mig och saknaden är fortfarande lika stor. ?
Ibland får jag en känsla av att det som hänt bara är en fas, något som går över. Som om någon testat oss och sedan säger, ”bra, ni klarade testet, nu får ni träffa er Ronja igen”. Men jag vet ju givetvis att det aldrig blir så. Och det är då tankar om aldrigheten slår in och saknaden blir ännu större!
Vill krama om dig min älskade Ronja ?
