Många gånger har jag tänkt att ”tänk om jag dör nu, på väg hem från jobbet och jag kommer inte ens veta om det och jag är borta för alltid..allt blir bara svart..”. Snabbt har man slagit bort tanken för det är för obehagligt eller sorgligt att tänka på.
Jag har även varit lite flygrädd. Inte sådär panikartat, men ändå att det är läskigt även vid lite turbulens. Det har blivit bättre och bättre men fortfarande funnits där. Nu när vi reste till Rhodos tänkte jag nästan inte alls på att det var läskigt. Kanske det hade varit så även om det som hänt med Ronja inte hade hänt, men samtidigt tror jag att det har med henne att göra också. Om hon kan dö och bara försvinna från oss kan det ju inte vara så farligt att dö. Vill ju tro att hon är på ett bra ställe, så varför skulle inte jag också komma dit? Jag tänker absolut inte att jag vill dö, just för att kanske få träffa Ronja, för jag vill leva så länge jag kan. Men tanken på döden blir inte riktigt lika läskig längre. Den blir inte lika definitiv som jag tidigare tänkt ?
På väg till Rhodos, 2016