Att ta farväl

Eftersom vi hade sett Ronja på sjukhuset samma dag som hon dog så tänkte vi att det är den bilden vi vill ha av henne. Vi tänkte att vi inte ville se henne igen med risk att hon förändrats.

Men jag är tacksam över att begravningsbyrån bad oss tänka om. Att vi bör ta ett riktigt farväl. Så vi valde att se henne en gång till, då tillsammans med både Albin och storebröderna Niclas och Andreas.

Vi åkte förbi McDonalds på vägen så att Albin skulle få i sig lite mat, eftersom han inte hade hunnit ätit mellanmål på dagis.

Kände mig så irriterad i hela kroppen och insåg att det var för att jag var så nervös. Hur ser hon ut? Hur kommer jag reagera?

Mannen från begravningsbyrån mötte upp oss i sjukhusets kapell. Där fanns ett rum där man kunde sitta ner innan man gick in till kapellet.

Jag ville vara den som såg henne först, så jag och Magnus gick in först. Där låg hon, mitt lilla barn! Så vacker! Hon var iklädd sin röda glittriga kjol och vita spetströja som hon hade valt ut att ha på julafton. Hon hade ett par strumpbyxor som jag hade köpt på Ullared och som jag hade tänkt att ge henne i julklapp.

Hon hade även fått tre diadem som hon skulle ha på julafton. Jag hade gett begravningsbyrån alla tre, han var osäker på vilken jag ville hon skulle ha så han hade valt två stycken, ett rött och ett med vita pärlor. Hennes hår var utsläppt och hon var så vacker där hon låg.

Visst såg vi att hon hade förändrats lite, men hon var såklart världens sötaste tjej fortfarande! Jag var förberedd på att hon skulle vara kall, men det kändes ändå i hjärtat när jag tog hennes hand, så kall och så livlös.

Begravningsentreprenören hade köpt en fin filt och som han hade bäddat över hennes lilla kropp. Det kändes bra, kändes som att hon inte behövde frysa då iallafall, även om jag visste att det inte spelade någon roll.

Vi hade fått klä henne själva, men jag ville inte det. Det hade gjort för ont, samt så ville jag inte se ärren från obduktionen som sträckte sig över hela magen och upp över var sida av halsen. Ville inte ha den bilden i mitt huvud.

När jag och Magnus hade suttit med henne en stund bad vi Albin, Andreas och Niclas komma in också. Givetvis jobbigt för bröderna att se sin syster ligga där i kistan. Så vacker men ändå så ofattbart obegripligt!

Albin hade ritat en teckning, men han vågade inte lägga dit den själv så jag hjälpte honom med det.

Vi hade även tagit med ett gossedjur som var Ronjas plus att vi hade köpt ett till henne också. Vi la ner kort på Albin och Ronja tillsammans, på mig och Ronja och på Albin och Magnus.

Sedan gav jag henne ett halsband med en ängel, ett likadant som jag hade köpt till mig själv och som jag alltid har på mig nu. Funderade över vad som kommer att hända med halsbandet när hon kremeras. Det kommer ju försvinna och det ville jag inte. Att ens tänka sådana tankar, det är så främmande! Begravningsentreprenören sa att han kunde ta bort det efter begravningen och sedan stoppa ner det i urnan efter kremeringen. Det kändes bättre.

Då var det bäst att inte knäppa halsbandet bakom nacken så att det var lättare att ta loss. När jag la dit det råkade jag se lite av ärret på halsen. Jobbigt men ändå naturligt på något sätt. Jag visste ju att de fanns där.

Jag hade tagit med mig Ronjas nagellack och läppglans. Tänkte först att det skulle kännas konstigt att ta på det, men ville ändå ta med det. Så jag började måla hennes naglar och det kändes ändå fint på något sätt. Läppglanset hade jag tagit med för jag var rädd för att hon skulle ha väldigt bleka läppar. Men de var faktiskt blekare på sjukhuset än här, men tog ändå på hennes läppglans.

Vi valde att inte ta några kort på Ronja där hon låg. Jag hade med mig kameran, men rådfrågade begravningsentreprenören och han tyckte det vore bättre att bara ha det i minnet. Vi skulle ju omöjligen kunna rensa ett sådant kort även om vi hade velat. Och det känns bra nu också att inte tagit något kort. Det var vår stund tillsammans med henne och det får vi bevara i vårt minne.

Jag ville vara sista person som lämnade rummet så de andra gick ut och jag satt kvar själv en stund med Ronja. Pratade med henne. Sa förlåt för det som hände, även fast jag vet att jag inte kunde gjort mer! Sa att jag älskade henne, att jag aldrig kommer att glömma henne! Tog hennes hand, pussade henne på munnen och på pannan och lämnade henne. Sista gången jag fick se henne!!