Läste en debattartikel angående egentid och att inte skaffa barn om man inte vill vara med dem. Jag kan hålla med till viss del av vad författaren menar, men jag tycker också det är viktigt att belysa att det finns fler sidor i denna debatt.
Jag tror många mammor får dåligt samvete av att läsa en sådan artikel. När får en mamma inte dåligt samvete när det gäller sina barn, hur man än gör?!! Bra, kanske debattören tycker. Men vad som inte tas upp är anledningen till att någon kanske behöver ”egentid”.
Då jag själv förlorat ett barn vet jag hur otroligt viktigt det är att umgås med sina barn! För man vet aldrig hur länge man har dem till låns! Men, det författaren inte tänker på att varje människa har sin egen historia. Mitt levande barn går på fritids. Jag är sjukskriven halvtid, vilket ger mig rätt att vara hemma fastän barnet går på fritids. Gör jag fel då? Borde jag hämta hem mitt barn direkt? Jag vet att författaren skrev att man försökte ”lura” systemet, vilket jag inte gör, men det skulle kunna varit så att försäkringskassan tyckt att jag ”sörjt klart”, vilket jag vet har drabbat andra som förlorat barn. Om de mår, liksom jag, så skulle jag förstå om de åkte hem en timma själva innan de hämtade på förskolan/fritids. (Visst kan man tycka att det i dessa extrema fall är fel på systemet, men det finns ju andra fall och andra orsaker till att någon mår dåligt tex). Jag kämpar mig igenom varje dag på jobbet! Jag gråter många gånger i bilen på väg hem. Hur bra fungerar jag som mamma då? Jag kanske måste hem och landa, hämta kraft, känna att jag kan vara mitt barns trygga famn! Är jag en dålig mamma då? Som sagt tycker jag givetvis att man skall umgås med sina barn så mycket som möjligt, men vad har man för rätt att döma andra utan att ta reda på orsak till den personens agerande? Kanske personen behöver lite ”egentid” för att ens orka fortsätta, för sen rullar vardagen på och man har fått mer ork till att vara den bästa mamma man kan till sina barn.
1 comment for “Egentid – ett laddat ord”