Sorg och gravidhormoner i en salig blandning! Kan knappt köra bilen innan tårarna kommer. Ibland åker jag till graven på väg till jobbet, men svårt att köra därifrån. Inte lust att göra nåt, hade helst velat åka hem och bara vara för mig själv. Men jag kämpar på och tar minut för minut, dag för dag. Jag vill inte bara stanna hemma heller, det tror jag inte jag mår bra av. Jag ser mig själv som en positiv person och som lätt kan hitta styrkan och motivation i det mesta, men just nu finns inte den styrkan där.
Senaste nätterna har jag drömt mycket om Ronja. Antagligen för att jag tänker extra mycket på henne just nu. Men kanske det är en hälsning från henne, ett sätt att ge mig lite tröst..