Ronja, förlåt!

Jag vet att jag inte skall tänka ordet ”förlåt”. Jag är ju inte skyldig till det som hänt. Ändå är det så lätt att det ordet poppar upp i huvudet.
Under hela Ronjas liv har jag sett till att hon inte ätit för stora bitar av maten eller haft för små leksaker, hållt henne i handen så fort vi varit i närheten av bilar, inte släppt henne med blicken på lekplatsen, skyddat henne från att bränna sig i solen. Allt en mamma gör för att skydda sitt barn.
Men hur skulle jag kunnat skydda henne från det som hände? Om jag tänker efter så hade enda möjligheten varit att haft henne på sjukhus, ständigt övervakad och undersökt under hela hennes liv. Då kanske man hade upptäckt hennes hål i bukhinnan. Men vad hade hon haft för liv då? Vad hade jag haft för liv? Jag vet ju att det hade varit helt absurt, men ändå kan man inte sluta tänka om man hade kunnat skydda henne på något sätt.
Och det är att jag inte kunde skydda henne som ordet förlåt dyker upp. Det är inte bara förlåt för det som hände som dyker upp i huvudet. Jag tänker ofta på de saker jag aldrig gjorde för Ronja.

Förlåt för att jag inte tog mig tid att vara med dig en dag i skolan som jag hade lovat! Förlåt för att du inte fick bada tillsammans med mig i badkaret den där gången du så gärna ville. Förlåt för att du inte fick följa med till City gross alla de gånger du ville följa med.
Som sagt så vet jag mycket väl att det är inget jag bör be om förlåtelse för, men jag önskar ändå att jag kunde få ha Ronja i famnen en sista gång och få säga förlåt och fått förklara hur mycket hon betydde för mig, min älskade goa unge!