Har haft en riktigt mysig helg hos mina norska släktingar. Förutom på Ronjas begravning och urnsättning har jag inte träffat dem på ca 10 år! Min bror och hans familj var med och även pappa och hans fru. Vi hade fint väder, barnen hade kul och vi hade det riktigt trevligt!
Vid sådana tillfällen blir saknaden efter Ronja extra påtaglig! Hon skulle ju varit där med och lekt med sina kusiner ? Det blir en så konstig känsla för jag vill ju vara där, jag vill ha kul och att Albin ska få ha roligt, samtidigt är saknaden så stor. Tror att alla intryck och lite mindre sömn gör sitt också.
Visst tänker jag att Ronja var med oss på resan också, men det hjälper inte för den fysiska saknaden! Att få krama, ge en puss, få se henne skratta och ha roligt ? Men jag kommer minnas den här helgen med glädje ändå, för saknaden kan jag inte göra något åt!
