Monthly Archives: augusti 2016

Rädd för att dö?

Många gånger har jag tänkt att ”tänk om jag dör nu, på väg hem från jobbet och jag kommer inte ens veta om det och jag är borta för alltid..allt blir bara svart..”. Snabbt har man slagit bort tanken för det är för obehagligt eller sorgligt att tänka på.

Jag har även varit lite flygrädd. Inte sådär panikartat, men ändå att det är läskigt även vid lite turbulens. Det har blivit bättre och bättre men fortfarande funnits där. Nu när vi reste till Rhodos tänkte jag nästan inte alls på att det var läskigt. Kanske det hade varit så även om det som hänt med Ronja inte hade hänt, men samtidigt tror jag att det har med henne att göra också. Om hon kan dö och bara försvinna från oss kan det ju inte vara så farligt att dö. Vill ju tro att hon är på ett bra ställe, så varför skulle inte jag också komma dit? Jag tänker absolut inte att jag vill dö, just för att kanske få träffa Ronja, för jag vill leva så länge jag kan. Men tanken på döden blir inte riktigt lika läskig längre. Den blir inte lika definitiv som jag tidigare tänkt ?

image

På väg till Rhodos, 2016

Ett oväntat möte

Vill dela med mig av en händelse igår. Vi åkte in till Rhodos stad för att gå lite i gamla stan och äta lite middag. Det var jag, min man, Albin (vår 6-åriga son), min mans vuxna barn, samt min mamma. Vi ville hitta en fotbollströja till Albin. Vi gick in i en avsides gränd och hittade en butik som sålde tröjor. Började prata med mannen i butiken. Han pekade på min man och sa ”grandpa pays” till Albin. ? Jag förklarade då att det var pappa och inte farfar (min man är 16 år äldre än mig). ”Ahh you lucky man!” sa han då. Han var två år äldre än min man och förklarade att han ville ha fler barn (han hade två) men att hans fru inte ville ha fler. Jag förklarade att de andra två också var min mans barn och att vi hade en dotter som bara blev sju år. Då blev han och hans fru väldigt rörda. De förklarade att deras förstfödde son endast blev 52 dagar gammal (det var 27 år sedan). De sa att vi aldrig kommer glömma våra barn men att de finns med oss hela tiden och att vi kommer att få träffa våra barn sedan. Tårarna började rinna på både mig och mannen och hans fru. Jag visade kort på Ronja och de visade på sina barn som nu var vuxna. De kramade om både mig, min man och Albin och önskade oss all lycka framöver. Det var ett så oväntat möte, så tragiskt men ändå så fint på nåt sätt! Och det var som att det var meningen att vi skulle gå till just den affären. ?

image

image

image

8-månadersdagen

Svårt att förstå att det var åtta månader sedan jag fick hålla min underbara tjej i famnen ? Att jag klarar av att andas, att jobba och att faktiskt känna glädje var svårt att tänka sig i början. Då var dalarna så djupa, sorgen så ofantligt smärtsam! Nu kan jag klara mig igenom dalarna utan att hamna allt för långt under vattenytan. Jag tänker fortfarande på att jag vill leva, inte bara överleva. Jag inte bara MÅSTE utan jag VILL! Jag vill känna glädje, jag vill skratta, jag vill jobba, jag vill umgås med mina vänner. Jag vill leva!

Förutom att jag saknar Ronja så otroligt mycket får jag ofta tankar om hur sorgligt det är att inte hon får uppleva mer saker! Jag försöker tänka att hon levde sitt liv, på sitt sätt. För henne var det 7 år, 2 månader och 5 dagar som var hennes liv. En tid som hon fyllde med så mycket glädje och livslust både för andra, men också för sig själv.

Jag funderar också mycket på vart Ronja är nu? Jag har aldrig riktigt haft en viss tro, aldrig tänkt så mycket på vad som händer när man dör. Många gånger har jag tänkt att det känns sorgligt om allt bara skulle bli svart, men att det är så det bör bli rent fysiologiskt. Om hjärtat inte slår hur kan hjärnan tänka då? Och om hjärnan inte kan tänka hur kan man då vara någon annanstans efter döden? Stora frågor men inga svar. Ingen har ju egentligen svar på dessa frågor, så jag börjar mer och mer tänka att Ronja är där jag vill hon skall vara, för vem kan bevisa motsatsen? Och för min del struntar jag egentligen i vad andra tycker och tänker om dessa frågor för ingen kan ta ifrån mig mina tankar om var Ronja är ?

För mig är Ronja i våra minnen, i våra hjärtan, i våra tankar. Hon finns med oss hela tiden. Jag försöker ta efter hur Albin tänker om Ronja. För honom är det så enkelt. Vi pratade om hur jag saknade att få krama Ronja, då sa han att det är ju bara att göra så här, och så sträckte han ut armarna och kramade luften. Ibland leker han med henne också, de spelar fotboll eller brottas i soffan. Helt underbart ?

Den här dagen blev en mysig dag tillsammans med Albin. Vi var på Leos lekland med en kompis, åkte till Stadsparken bara jag och Albin så han kunde samla Pokémon och leka på lekplatsen. Varit hemma och haft det mysig och även packat lite till Rhodos. Vi åker på onsdag tillsammans med min bror och familj, min mamma och hennes man, samt min mans stora grabbar. Det är en resa som Ronja var inbokad på och som hon såg fram emot.

Klart det känns jobbigt att inte Ronja får vara med, men jag ser också fram emot resan. Givetvis kommer hon vara saknad, men kommer finnas i våra tankar. Jag kommer att njuta av värmen och av att ha mina nära och kära med mig. Jag kommer låta mig glädjas precis så som Ronja hade gjort, vår underbara lilla livsnjutare ?

livsnjutare

Livsnjutare i stugan, 2015

teneriffa

Lek i poolen på Teneriffa, 2014

Dagens äventyr med Albin:

image

Leos lekland

image

Stadsparken

image

Stadsparken

image

Stadsparken

image

Iläggning av båten

fiske

Albin lånade spö av några tjejer som fiskade vid bryggan