Vad hände?

När livet plötsligt vänder

Hur kan man förklara paniken när ens barn slutar att andas?
Och känslan när det som aldrig får hända plötsligt händer?
Det går inte med ord beskriva!
På väg till sjukhuset satt Ronja i min famn i bilen, hon ville inte gå till bilen själv, men om mamma bar henne och hon fick sitta i min famn så gick det bra.
Hon pratade och läget kändes inte alls akut. Lite ont i benen bara. Låter ju konstigt när man har magsjuka. Men sjukvårdsupplysningen tyckte vi likaväl kunde åka till akuten,
och jag tyckte också det var bäst, även om det inte kändes så allvarligt.
Vi hann bara någon minut i bilen innan Ronja verkar vilja kräkas. Men det kommer inget. Istället börjar hon andas konstigt och tappar medvetandet.
Jag skakar henne och frågar ”andas du?!” men får ingen reaktion.
Albin frågar ”gråter du på riktigt mamma?”.
Ja jag gråter, för jag börjar få panik. Vad händer? Rör sig inte tungan lite grann? Jo det gör den nog. Det ser ut som det. Det måste vara så. Hon andas nog men väldigt svagt, gör hon inte det?!
Magnus ringer 112. Inte för att skicka en ambulans, för det går snabbare att köra själva. Kändes som vi körde i 30 km/h men i verkligheten gick det i 150 på motorvägen.
Tänkte sjukhuset kunde förbereda sig att vi var på väg, men de kunde de inte, vet inte varför.
Men väl framme på sjukhuset parkerade Magnus direkt utanför akuten. Jag sprang in med Ronja i mina armar. Personalen såg mig och insåg att det var allvarligt.
De tog Ronja från min famn och rätt in på ett akutmottagningsrum. Där som jag antar folk inkommer med ambulans.
Nästa sekund när jag tittar på båren så har de klippt upp Ronjas kläder och jag ser hennes livlösa kropp! Det som inte får hända händer och det slår hårt mot mig.
Jag sätter mig på golvet och skriker rätt ut, ”det är inte sant!”. Personalen försöker fråga mig om Ronjas personnummer och vad som hänt.
Jag tänker att om den här informationen kan rädda Ronjas liv så måste jag skärpa mig. Tar ett djupt andetag och rabblar personnummer och förloppet, om magont och kräkningar och sedan ont i benen.
Sedan bryter jag ihop igen. Då hör jag ”ta ut mamman”. Inser att det är mig de pratar om.
Får gå till ett anhörigrum. Bara ordet, anhörigrum, då måste det vara allvarligt!
Vid det här laget har Magnus och Albin parkerat bilen. Vi fattade ju inte att det var så allvarligt så därför parkerade de bilen och jag ringde till dem att komma till anhörigrummet.
De frågar oss om vi vill ha en diakon på plats. Bara det gör ju att man inser att det är allvarligt. Vi sa vi gärna har någon där hos oss. Även personal från lekterapin kom väldigt snabbt och Albin kunde pyssla lite.
Den längsta halvtimman i mitt liv, bara vänta och vänta… Tills en läkare kommer in och säger att Ronja hade väldigt högt blodsockervärde, 63! De kämpar för att få igång hjärtat, men de har inte fått igång det ännu.
I vanliga fall försöker man med återupplivningsförsök i ca 30 minuter, men med barn kan man försöka i 45 minuter då de lättare kan återhämta sig.
Jag minns att jag försökte skicka energi till Ronja, ”kom igen Ronja, du fixar det här!”. En kvart till bara! Tänkte även ”hur skall man kunna beskriva i efterhand att man varit nära att förlora sitt barn!?”.
Efter ytterligare en kvart kommer läkaren in igen, ”hon är död”. Pang, som en chockvåg rätt emot mig! Nej, det är inte sant! Det får inte vara sant!
Jag skriker rätt ut! Ljud jag aldrig hört innan. En sådan smärta men samtidgt sådan overklighetskänsla. Som en film, för det är ju bara sånt som händer på film!
Kramar om Magnus, hårt. Kramar Albin, stackars lille kille som får se sin mamma så.
Förstår inte vad jag får det ifrån, men frågar om vi kan donera något. Kanske griper efter ett halmstrå att försöka se någon mening. Få rädda någon annan. Tyvärr kunde inget doneras.

Vill ha min mamma hos mig. Ringer henne men tänker att jag kan ju inte säga att Ronja har dött, då kan hon inte köra hit. Säger hon behöver komma till sjukhuset, Ronja har fått en diabeteschock (som vi trodde då).
När hon väl kommer frågar hon ”men var är Ronja?”. ”Hon är döööööd!” får jag fram. Måste varit en chock för henne, men mamma som hon är så säger hon att det är mig vi måste ta hand om, mig vi måste trösta.

Efter ett tag får vi gå in till Ronja i ett rum bredvid. De hade tagit på henne ett vitt nattlinne, tänt ett ljus och lagt en nalle bredvid henne.
Hon hade håret uppsatt och jag bad dem släppa ut håret. Det var så hon oftast ville ha det. Hon såg ut som en ängel där hon låg. Så vacker!
Albin gick också in, men ville inte riktigt titta på Ronja.
Ville vara kvar, ville inte åka hem. Hur skulle man kunna åka hem utan sin dotter? Men när Albin sa att han ville hem så kändes det bra att åka för hans skull.
Vi sa hej då till Ronja, satte oss i bilen och började åka. Då sa Albin: ”Nu är vi bara tre i familjen”.

Allt gick så snabbt!

7 december 2015 förlorade vi vår älskade dotter! Hon blev bara 7 år, 2 månader och 5 dagar.

Kvällen innan hade hon ont i magen, vi åkte till akuten. Där kräktes hon, men hon hade inte lika ont längre. Vi trodde då att hon hade magsjuka. Under natten kräktes hon lite mer, men hade inte så ont. Hon började få ont i benen under förmiddagen och jag ringde sjukvårdsupplysningen och i samråd med dem skulle vi åka in till akuten igen. På väg till sjukhuset satt hon i min famn. Hon slutade plötsligt att andas och vi körde det snabbaste vi kunde till akuten. Sprang in med henne, men hennes liv gick inte att rädda.

Det visade sig senare att hon hade ett medfött hål i tarmkexet (som håller uppe tarmarna), där 1,5 meter av tunntarmen hade tagit sig ut och dött. Hon fick minskad cirkulation i benen, därav att benen började göra ont. Hon fick vad som kallas tarminfarkt.

Min älskade dotter försvann i min famn!