Som vanligt känns det overkligt att det gått ytterligare en månad sedan vi hade vår älskade Ronja hos oss! Och snart har det gått ett helt år!! Ofattbart!
Förra månaden var en tuff månad med Ronjas födelsedag. Även flera veckor efter var det tufft. Tror att det kan vara mitt hjärta som kommer ikapp. Att faktiskt förstå i hjärtat vad som verkligen har hänt. Jag skrev tidigare att hösten hade flyttat in i hjärtat och lite så kändes det. Hjärnan visste ju, men hjärtat hade inte hängt med. Dessutom har man fokuserat så mycket på att hålla ihop, att ge Albin den bästa möjliga mamman, att jag tror att mina egna känslor hamnat lite efter. Jag har visserligen hela tiden tillåtit mig att känna det jag känner. Har inte försökt att bita ihop eller inte visa mig svag, utan låtit mig känna det jag känner. Men kanske ändå är så att känslorna och tankarna hinner ikapp nu och därför har det känts extra jobbigt.
Just nu känns det bättre igen och jag passar på att samla energi inför årsdagen.
I lördags var jag på minnesgudstjänst i Gustav Adolfs kyrka. Där läste de upp namnen på de som gått bort sedan förra Alla Helgons Dag (och som bott på Norrmalm eller i centrum). Att vi blev inbjudna för Ronja antar jag var för att vi hade begravningen i den kyrkan. Det var en vacker stund. Många känslor, särskilt eftersom jag inte varit i den kyrkan sedan begravningen. Kunde inte hålla känslorna tillbaka, men det var ändå skönt att få sitta där själv och bara vara i mina känslor. Bara ha en stund för mig själv och mina tankar.
Senare på lördagen gick vi till Sankt Sigfrids kyrkogård. När vi kom till Ronjas grav träffade vi på fler som var där och satte ljus. Det värmde i hjärtat att se andra som tänker på Ronja ❤️ Vet att många även skänkte Ronja och oss en tanke även om man inte kunde gå till graven. Tack till alla som satte ljus eller skänkte oss en extra tanke ❤️
Minnesgudstjänst i Gustav Adolfs kyrka
Minnesgudstjänst i Gustav Adolfs kyrka
Ronjas grav på Alla Helgons Dag
Dagen efter Alla Helgons Dag