1,5-årsdagen

Kan inte förstå att vi varit ifrån vår Ronja i 1,5 år! Det har hänt mycket under den tiden, samtidigt som det känns overkligt att det gått så lång tid.

Visst är sorgen lite lättare att bära nu, men ibland slår den mot mig! Ibland känns det som att känslorna kommit ikapp på nåt sätt och allt känns så definitivt. Jag har ju vetat hela tiden att vi aldrig får tillbaka Ronja, men ju längre tid det går blir det än mer verkligt.

Ibland kastas jag tillbaka till dagen hon dog. Jag kan känna ångesten i bilen på väg till sjukhuset när hon slutade andas. Jag minns känslan när jag satt på golvet nedanför britsen när de skulle börja återupplivningsförsök och hur de fick leda ut mig ur rummet. Jag minns känslan i anhörigrummet i väntan på dödsbeskedet. Det är svårt att förstå hur man som förälder kan åka ifrån sjukhuset utan sitt barn. Hur man skall kunna fungera efteråt. Så här i efterhand med lite distans och man inte är mitt upp i alltihop så förstår jag vad man faktiskt har åstadkommit. Man har tagit sig igenom en begravning, en urnsättning. Man har återgått till jobbet, kunnat fungera i vardagen, som fru, mamma, vän.. man har sakta börjat leva igen, vilket var mitt mål från början: att leva och inte bara överleva!

Nu har jag dessutom än mer ljus i min tillvaro: Molly ? Att bli gravid igen kändes självklart och att just Molly kommit till oss känns också självklart. En graviditet och förlossning kan orsaka massa känslor och de tillsammans med min sorg gör mig extra känslig emellanåt. Men Molly (och sjävklart Albin också) lyfter mig! Jag kommer nog aldrig känna mig hel igen, men jag har så mycket att leva för ?

IMG_4464


 

  5 comments for “1,5-årsdagen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.