Att vara stark

Har så blandade känslor när någon kallar mig stark i min sorg. Givetvis är det enbart positivt om någon säger det till mig, men samtidigt kommer det där lilla dåliga samvetet. Hur kan jag vara så stark och så glad emellanåt när min dotter har tagits ifrån mig?!
Vet att jag måste få lov att känna mig stark och glad, annars skulle man inte orka ta sig igenom det här. Och det är säkert så att man måste få lite styrka för att kunna bryta ihop. Det är som att styrka och svaghet föder varandra. Precis som glädje och sorg.
De första dagarna efter att Ronja hade dött var man givetvis i chock och väldigt ledsen. Men det var som att när man hade fått lite sömn, då orkade man bryta ihop igen. Som att kroppen hade samlat tillräckligt med energi för att orka ta in lite till och orka känna och vara ledsen.
Nu, efter två månader, känns det som att man går runt med en bägare. Sorgen och saknaden fylls på i bägaren. Det kan kännas ganska ok några dagar, men efter ett tag är bägaren full och måste tömmas. Ibland fylls den väldigt snabbt. Det kan komma väldigt plötsligt utan någon anledning, eller så kan det vara att någon säger något eller att jag påminns om något.
Då måste jag låta den tömmas, annars tror jag att man går under. För när den tömts det är då man kan få känna sig stark och även få känna glädje. Har en förhoppning om att bägaren kommer fyllas på långsammare och långsammare med tiden. Att tiden den inte är full blir längre än tiden den är full.
En vän sa till mig: ”för varje skitdag så blir det en skitdag mindre framöver”. Och så är det säkert. En skitdag är därmed en bra dag, för då slipper jag den längre fram 🙂
Jag vet också att allt känns lite bättre efter en dålig dag, och den vetskapen gör dagen lättare att hantera.

Någon beskrev sorgen så bra: ”sorgen och saknaden kommer alltid att finnas med mig, men den får inte styra mig och mitt liv”. Och precis så känner jag. Jag vill inte tillbringa resten av mitt liv fylld med sorg, saknad och ångest. Vad är det för liv? Och hur snällt är det mot mig själv och de i min omgivning?
Nej, jag måste kämpa och känna att mitt liv fylls med mening, med hopp, med glädje! Förhoppningsvis har jag ju många, många år kvar på denna jord och då måste jag anpassa mig till min nya vardag och göra den till något bra!