Det blev en stillsam nyårsafton. Vi ville inte boka in något då vi misstänkte att vi skulle vara trötta efter vår resa.
Vi åkte till graven och tände ett ljus. Sedan lagade Magnus kalkon hemma. Mamma och hennes man kom på lite fika. Men sedan åt vi middag själva. Jag hade gjort daimcheesecake till efterrätt. Vi tog det lugnt och bara myste.
Vi blev trötta allihop och kände att vi inte orkade vara uppe till tolvslaget, så gick och la oss vid halv tio. Magnus och Albin somnade snabbt och jag blev kvar med mina tankar. Det är då tårarna kommer. Tanken på allt Ronja missat under det året som gått. Tanken på allt mysigt vi kunde gjort tillsammans. Tankar kring om jag kunde gjort något för att rädda henne. Tanken på att det kommer att gå ytterligare ett år utan henne. Utan att få krama på henne, få säga hur mycket jag älskar henne. Aldrig mer!
2015 var året vi förlorade vår underbara dotter, men det året fick vi ha henne hos oss 341 dagar. Därför är 2016 det värsta året i mitt liv! Jag vet att jag har kommit en lång väg genom upp och nergångar och jag vet att dalarna blir mindre och mindre djupa, men ju mer tiden går desto mer kommer jag till insikt vad som faktiskt har hänt. Att Ronja är borta för alltid! Det kommer jag att få leva med, men jag tar med mig de ljusa minnerna in i 2017 som säkert kommer att bli ett mycket bättre år!