1,5-årsdagen

Kan inte förstå att vi varit ifrån vår Ronja i 1,5 år! Det har hänt mycket under den tiden, samtidigt som det känns overkligt att det gått så lång tid.

Visst är sorgen lite lättare att bära nu, men ibland slår den mot mig! Ibland känns det som att känslorna kommit ikapp på nåt sätt och allt känns så definitivt. Jag har ju vetat hela tiden att vi aldrig får tillbaka Ronja, men ju längre tid det går blir det än mer verkligt.

Ibland kastas jag tillbaka till dagen hon dog. Jag kan känna ångesten i bilen på väg till sjukhuset när hon slutade andas. Jag minns känslan när jag satt på golvet nedanför britsen när de skulle börja återupplivningsförsök och hur de fick leda ut mig ur rummet. Jag minns känslan i anhörigrummet i väntan på dödsbeskedet. Det är svårt att förstå hur man som förälder kan åka ifrån sjukhuset utan sitt barn. Hur man skall kunna fungera efteråt. Så här i efterhand med lite distans och man inte är mitt upp i alltihop så förstår jag vad man faktiskt har åstadkommit. Man har tagit sig igenom en begravning, en urnsättning. Man har återgått till jobbet, kunnat fungera i vardagen, som fru, mamma, vän.. man har sakta börjat leva igen, vilket var mitt mål från början: att leva och inte bara överleva!

Nu har jag dessutom än mer ljus i min tillvaro: Molly ? Att bli gravid igen kändes självklart och att just Molly kommit till oss känns också självklart. En graviditet och förlossning kan orsaka massa känslor och de tillsammans med min sorg gör mig extra känslig emellanåt. Men Molly (och sjävklart Albin också) lyfter mig! Jag kommer nog aldrig känna mig hel igen, men jag har så mycket att leva för ?

IMG_4464


 

  5 comments for “1,5-årsdagen

  1. C8
    7 juni, 2017 at 21:07

    Åh finaste Linda! Det är fortfarande 1,5 år efteråt helt ofattbart det som har hänt och jag kan säga att man ofta stannar upp och tänker på Ronja och är extra tacksam för vad man har att leva för! Jag tycker att ni är helt otroliga alla tre! ? Du har sagt det till mig så många ggr att du inte bara vill överleva utan verkligen leva och det gör ni!!!
    Jag är så glad att ni har fått Molly och att Ronja nu har både en lillebror och en lillasyster!!! All kärlek till er! Kramkram C8 ???

  2. Linda
    7 juni, 2017 at 21:16

    1,5 år är varje dag, timma, andetag. Så tufft men ni har kommit dit ni är idag genom att stötta varandra och drivna att leva med sorgen istället för att drunkna i den.
    Nu har ni Molly och Albin som ledstjärnor och Ronja finns alltid vid er sida❤️
    Så stolt över dig min vän?
    Tusen kramar!!!

  3. Jennie Kenani
    8 juni, 2017 at 18:39

    Älskade vän! Så fint ?Ni är beundransvärda alla 5 ?Underbart att ni lever livet och ni har Alltid Ronja med er ???älskar er allihop

  4. Susanne
    9 juni, 2017 at 22:36

    Så vackert och verkligt skrivet ❤️ Jag kämpar också för att leva men än så länge är det ren överlevnad. Jag blir så glad när jag läser dina inlägg. Jag får hopp.
    Ronja och min Martin finns alltid i våra hjärtan.

  5. Lovisa
    10 juni, 2017 at 01:48

    Tack för allt du skriver Linda, jag blir så berörd, du har verkligen en fantastisk förmåga och mod att dela med dig av din saknad, kärlek, livslust och sorg. Jag har inte träffat dig på så länge (och inte dina barn heller) men jag sitter här i Stockholm och tänker ofta på dig och din familj och speciellt Ronja uppe i himlen. Jag är så innerligt glad för er skull att ni har fått lilla Molly till er och att ni fått ännu mer kärlek i er familj. Stor kram!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *