Monthly Archives: mars 2016

Samtal från polisen

Häromdagen fick jag ett samtal från polisen. Det knöt sig i magen på mig innan jag förstod vad ärendet gällde. Trodde först det hade hänt något men det gällde Ronjas obduktion. I och med sådan plötslig död gör man en rättsmedicinsk obduktion. Nu var obduktionen klar och polismannen undrade om vi ville ta del av den. Det kan ta så lång tid innan obduktionen är klar iom att odlingar mm skall göras. Vi visste ju redan att det fanns ett brock och att tunntarmen passerat igenom. Det såg dem direkt vid obduktionen. Så det var inget nytt, men han kallade det för tarminfarkt vilket ingen sagt tidigare men blir ju så om tarmen inte får syre. Vi har fått rapporten hemskickad och kan få hjälp att tyda den. Det känns så tungt! Ännu mer definitivt på något sätt. Tanken på att någon har öppnat upp min dotter känns så ofattbart! Men vilket jobb de gör! Är glad att någon gör detta iallafall för tänk vad många frågor man haft om man inte vetat dödsorsaken! Jag är iallafall glad att man inte behövde öppna och undersöka huvudet vilket man i vissa fall kan behöva göra. Usch vilken jobbig tanke!

Har inte orkat läsa rapporten ännu. Får ta det när jag känner mig redo, om man nu kan vara redo för något sådant!!

 

TILLÄGG: 2016-04-15

Efter samtal med överläkaren visade det sig att man visst hade undersökt Ronjas huvud. Jobbig tanke!! Kommer skriva ett inlägg senare ang samtalet med läkaren kring obduktionsrapporten..

Min vardag

Vissa dagar går ganska bra. Då går jag till jobbet, äter oftast lunch med kollegorna och en eller två dagar i veckan kanske jag tränar innan jag åker hem. Efteråt kanske jag träffar en vän eller är hemma, tittar lite på tv, fixar lite eller bara tar det lugnt en stund innan jag hämtar Albin. En sådan dag kommer givetvis känslorna upp emellanåt, det kan vara när jag sitter på jobbet och ser Ronja på min bakgrundsbild på datorn. Eller ibland behöver det inte vara något alls som gör mig påmind, känslorna bara kommer ändå, som en molande känsla av ångest. Känslan kan försvinna ganska snabbt igen eller ligger kvar ett tag, men jag kan ändå hantera den och jag känner inte att jag behöver gråta eller vara för mig själv. Sådana här dagar känns som bra dagar, sådana dagar gör att allt blir lite lättare att bära och gör troligtvis så att de dåliga dagarna blir lättare också.

De dåliga dagarna börjar oftast redan när jag vaknar. Jag känner en olustig känsla i kroppen. Oftast tar jag mig upp och har en ambition av att gå till jobbet som vanligt. Men känner mig väldigt instabil. Ibland har jag kört Albin till dagis och tänkt att jag bara ska hem en liten stund innan jag åker till jobbet. Det är som att jag har en känsla i kroppen som bara måste fram. Den liksom väller över mig. När jag tagit mig hem brukar jag lägga mig i Ronjas säng och då kommer tårarna. Saknaden sköljer över mig. Hur kunde detta hända? Det känns så ofattbart! Just där och då känns allt väldigt tungt. Känns som att jag aldrig kommer att komma ur sängen. Samtidigt vet jag att jag legat här så många gånger förut och varje gång har jag kunnat ta mig ur sängen, jag vet att jag kommer att känna mig bättre efter ett tag. Tänker ibland att jag borde ringa nån, Magnus, mamma, en vän. Bara prata med någon. Vet att det alltid finns någon som jag kan prata med, men just där och då orkar jag oftast inte, vill bara vara själv med mina tankar, tillåta mig att sörja. Om jag inte tillåter mig det tror jag det blir värre längre fram. Så jag låter sorgen skölja över mig ett tag, minns min älskade Ronja. Sedan brukar det sakta kännas bättre. Jag orkar ta mig upp. Ibland orkar jag t.o.m ta mig till jobbet, även om jag vet att jag inte måste, men det kan kännas skönt också. Men de dagar som är som tyngst stannar jag hemma. Då vet jag att jag inte kan hålla tillbaka tårarna om jag träffar någon. Jag kanske ligger i soffan och kollar på tv, sover en stund, kanske tar en promenad med en vän och låter tårarna komma om de måste ut.

Oftast har jag fler bra dagar än dåliga och jag tror och hoppas att de bra blir fler och fler och de dåliga kommer mer sällan. Tanken på det gör det lättare att ta sig igenom de dåliga dagarna. Och tanken på allt jag fick med Ronja, all den glädje hon gav mig, gör dagarna lättare. Inget av den smärtan jag upplever nu kan uppväga allt det jag fick med Ronja. Skulle inte vilja byta bort en endaste stund jag fick med henne för att slippa smärtan! ?

Jobbig dag

Jobbig dag idag. En saknad som är så otroligt stor! ? Den där aldrigheten som slår emot mig emellanåt! Längtan efter att få krama min älskade dotter, bara få hålla om henne, om så bara för en liten stund!

Fick blomleverans från mina underbara kollegor idag, värmde i hjärtat ❤️

Blommor

Blomkort

Drömmar

Ibland drömmer jag om Ronja. Det är så härligt att få träffa henne! Inatt hade jag en sådan dröm. Drömde att vi hade en maskin som kunde göra att vi fick tillbaka Ronja. Jag kunde krama henne och höll om henne länge, länge! Jag är glad över att få ha sådana drömmer, samtidigt som det gör så ont att vakna upp från dem!

Jag berättade för Albin om min dröm och han undrade om det fanns en sådan maskin på riktigt som kunde få tillbaka Ronja. Förklarade att det inte gick, vilket jag tror han redan förstod, men han önskade att det fanns så han och Ronja kunde leka..

Ronja, jag saknar dig

Idag saknar jag Ronja otroligt mycket!! Jag saknar henne varje dag, men vissa dagar är saknaden ännu större! Det finns inte alltid en viss anledning, men ibland kan det vara något som vi gör som jag vet att hon skulle så gärna vilja vara med på. Igår firade vi barnens farfar som fyllt 80 år. Han ville ha kort på alla barnbarnen, sju stycken, det borde varit åtta! Då kan saknaden bli extra stor. Eller om någon kompis till Ronja har kalas, då kan det också kännas extra jobbigt, Ronja älskade ju sånt!

När saknaden är som störst brukar jag lägga mig i hennes säng en stund. Då känner jag mig närmare henne på något sätt. Men det kan också kännas jobbigare då man ser alla hennes saker, hon som älskade att leka i sitt rum och fantisera sig bort bland sina leksaker.

Det kan kännas lite konstigt att gråta ena stunden, sedan komma tillbaka till ”verkligheten”, äta frukost, leka med Albin, tvätta… Men jag måste acceptera att det är en del av min verklighet nu. Gråt, skratt, saknad, ångest, glädje… Och de kommer att blandas om vartannat…

Ronja, du är så otroligt saknad!!

ronja_fjaril

ronja_fjaril2

Facebookminnen

Ibland dyker de upp, små minnen från Facebook. Idag hade jag två sådana, bägge på Ronja. Det hugger till lite i hjärtat samtidigt som jag glädjs åt något hon gjorde. Små stunder man nästan hade glömt bort, som när man la upp dem inte kändes så viktiga just då men som betyder väldigt mycket nu. Det får en att tänkta till lite..

ronja_fb1 ronja_fb2

Älskade trollunge

När jag var gravid med Ronja visste vi inte om det skulle bli en tjej eller kille. Jag funderade på lite olika tjej och killnamn. Magnus hade lite svårt för att fundera på namn innan han visste om det blev en tjej eller kille. Men han nämnde ett namn; Ronja. När han sa det kände jag att det var en liten Ronja i magen och när hon föddes och jag såg henne så var det klockrent, klart det var en Ronja.

ronja_nyfödd

Nyfödd!

Och ju äldre hon blev desto mer och mer ”Ronja-lik” blev hon. En riktigt liten trollunge. Hon fick korkskruvar och mycket hår. T.o.m så mycket hår att när hon skulle vara med på en Hemtex-reklam och de skulle fota henne uppifrån kunde de inte ha med kortet för man såg bara hår 🙂

ronja_trollunge

Trollunge

ronja_liten

Busigt hår redan som liten

ronja_korkskruvar

På mammas och pappas bröllop

ronja_bus

Hår överallt 🙂

Snacka om att det var jobbigt att luskamma hennes hår när vi blev uppmanade av förskolan! Tog evigheter!

ronja_ronja

Fick möta Ronja Rövardotter på Astrid Lindgrens Värld

ronja_röverdotter

Fick möte Ronja Rövardotter på Sagateatern

Innan skolavslutningen i förskoleklass var Ronja sugen på att klippa av sig håret. Hon ville ha page, typ till hakan. Åhh tänkte jag, klippa av det långa fina håret!? Men jag tänkte ändå att hon självklart ska få klippa sig om hon vill, men att vi kunde börja med axellångt.

ronja_hårklippning

Innan klippningen

Vi bokade in tid på Familjen Sandwall för både mig och Ronja så vi klippte av oss håret tillsammans. Bad om att få håret tvättat och att de skulle ha igång massagen i stolarna. Blev lite som på spa 🙂
Jag trodde Ronja skulle bli krullig igen om hon klippte av sig det långa håret, men konstigt nog blev det nästan rakt.

ronja_hårklippning

Några decimeter kortare

ronja_studsmatta

Härligt hår på studsmattan

ronja_långthår

Ronjas hår blev nästan hennes signum 🙂

3 månader!

Kan inte förstå att det redan gått tre månader sedan vår älskade Ronja lämnade oss!
Det känns som igår samtidigt som det känns som evigheter sedan. Har inte varit ifrån henne mer än tre dygn tidigare! Så tre månader utan hennes närvaro, hennes kramar, hennes skratt är en evighet! En sådan saknad!

Hade inte kunnat föreställa mig tidigare att vara ifrån henne så länge och nu har jag inget val..
När jag saknar henne som mest försöker jag minnas all glädje hon gav oss. Hon var en solstråle som alltid hade en kram över. Har fått reda på nu i efterhand att hon kramade många i skolan.
Vi fick en minnesbok på begravningen som flera i skolan hade skrivit i. Där kunde vi läsa om hur go Ronja var, att hon kramade så många (från alla årskurser) och lekte med så många. Det är härligt att kunna läsa om.

Idag hade Albin studiedag så jag fick lov att mysa med honom hela dagen. Det gjorde dagen mycket lättare. Troligtvis kommer just månadsdagar, årsdagar, födelsedagar och andra speciella dagar vara lite extra jobbiga, men att då få tillbringa dessa dagarna med de man älskar gör dagen så mycket ljusare.

Ronja, jag saknar dig!

ronja_sten

ronja_rosa

Hur överlever man?

Många undrar hur man överlever att förlora ett barn.
Det är en befogad fråga. Fast jag funderar över vad jag har för alternativ?

Att dö? Det vill jag inte! Varken för min egen skull, eller för Albin, Magnus och alla mina nära och käras skull. Precis när det hände ställde jag mig själv frågan, vill jag avsluta mitt liv? Men även när det var som tyngst fanns det aldrig med på världskartan att svaret skulle vara ja.

Så, vad finns det då för mer alternativ? Att lägga mig i sängen, att inte gå upp, bara ”gå under jorden”? Vad lever jag för liv då? Då finns jag ändå inte för mina nära och kära och jag lever inget vidare liv.

Vad finns då kvar? Att ta mig vidare! Att finnas för min familj och mina vänner, att börja jobba, att fortsätta som vanligt, men givetvis med sorg och saknad som säkert alltid kommer att finnas där. Det är ett alternativ som funkar. Men… jag vill inte riktigt nöja mig där! Jag vill tillåta mig att leva fullt ut, jag vill känna glädje, få någon mening i alltihop. Kanske hjälpa någon annan framöver som precis förlorat sitt barn.
Ronja hade sådan livsglädje och den hoppas jag att jag kan förvalta åt henne!

Efterliv

Har märkt att många som förlorat sitt barn kallar tiden efter för ”efterliv”.
Jag kan förstå anledningen till det, livet blir ju aldrig sig likt mer. Men för mig känns det ordet inte helt rätt.
För mig låter ”efterliv” snarare det liv Ronja lever nu. Eller vem vet, innan hon dog kanske hon levde ett ”förliv” och det hon lever nu är ”livet”…
Det är stora frågor och visst skulle man kunna säga ”efterliv” utan att det egentligen har en större innebörd, men tycker inte det känns rättvist, framför allt mot Albin, att säga att jag lever i ett slags efterliv.
Livet pågår ju här och nu, oavsett vad som händer. Och visst har tillvaron kastats omkull och ser numera helt annorlunda ut, med en stor tomhet och saknad, men det är ändå samma liv även om det tog en annan vändning.