Min vardag

Vissa dagar går ganska bra. Då går jag till jobbet, äter oftast lunch med kollegorna och en eller två dagar i veckan kanske jag tränar innan jag åker hem. Efteråt kanske jag träffar en vän eller är hemma, tittar lite på tv, fixar lite eller bara tar det lugnt en stund innan jag hämtar Albin. En sådan dag kommer givetvis känslorna upp emellanåt, det kan vara när jag sitter på jobbet och ser Ronja på min bakgrundsbild på datorn. Eller ibland behöver det inte vara något alls som gör mig påmind, känslorna bara kommer ändå, som en molande känsla av ångest. Känslan kan försvinna ganska snabbt igen eller ligger kvar ett tag, men jag kan ändå hantera den och jag känner inte att jag behöver gråta eller vara för mig själv. Sådana här dagar känns som bra dagar, sådana dagar gör att allt blir lite lättare att bära och gör troligtvis så att de dåliga dagarna blir lättare också.

De dåliga dagarna börjar oftast redan när jag vaknar. Jag känner en olustig känsla i kroppen. Oftast tar jag mig upp och har en ambition av att gå till jobbet som vanligt. Men känner mig väldigt instabil. Ibland har jag kört Albin till dagis och tänkt att jag bara ska hem en liten stund innan jag åker till jobbet. Det är som att jag har en känsla i kroppen som bara måste fram. Den liksom väller över mig. När jag tagit mig hem brukar jag lägga mig i Ronjas säng och då kommer tårarna. Saknaden sköljer över mig. Hur kunde detta hända? Det känns så ofattbart! Just där och då känns allt väldigt tungt. Känns som att jag aldrig kommer att komma ur sängen. Samtidigt vet jag att jag legat här så många gånger förut och varje gång har jag kunnat ta mig ur sängen, jag vet att jag kommer att känna mig bättre efter ett tag. Tänker ibland att jag borde ringa nån, Magnus, mamma, en vän. Bara prata med någon. Vet att det alltid finns någon som jag kan prata med, men just där och då orkar jag oftast inte, vill bara vara själv med mina tankar, tillåta mig att sörja. Om jag inte tillåter mig det tror jag det blir värre längre fram. Så jag låter sorgen skölja över mig ett tag, minns min älskade Ronja. Sedan brukar det sakta kännas bättre. Jag orkar ta mig upp. Ibland orkar jag t.o.m ta mig till jobbet, även om jag vet att jag inte måste, men det kan kännas skönt också. Men de dagar som är som tyngst stannar jag hemma. Då vet jag att jag inte kan hålla tillbaka tårarna om jag träffar någon. Jag kanske ligger i soffan och kollar på tv, sover en stund, kanske tar en promenad med en vän och låter tårarna komma om de måste ut.

Oftast har jag fler bra dagar än dåliga och jag tror och hoppas att de bra blir fler och fler och de dåliga kommer mer sällan. Tanken på det gör det lättare att ta sig igenom de dåliga dagarna. Och tanken på allt jag fick med Ronja, all den glädje hon gav mig, gör dagarna lättare. Inget av den smärtan jag upplever nu kan uppväga allt det jag fick med Ronja. Skulle inte vilja byta bort en endaste stund jag fick med henne för att slippa smärtan! ?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *