Aldrigheten

Det jobbigaste i sorgen är när ”aldrigheten” slår till!
Att aldrig få se Ronja igen, att aldrig få krama henne, pussa på henne, säga till henne hur mycket jag älskar henne!
Aldrig få se henne hur hon ser ut som tonåring, som vuxen.
Aldrig få se om hon skulle fått några egna barn.
Aldrig få veta vad hon hade jobbat med.
Aldrig få gå på spa tillsammans med henne.
Aldrig få se henne ta studenten.
Aldrig få trösta henne när hon gjort sig illa.
Aldrig få höra hennes röst igen.
ALDRIG!

När saknaden är som störst försöker jag tänka på de saker jag faktiskt fick göra med Ronja.
Jag fick previlegiet att vara hennes mamma för ett tag!
Jag fick se henne växa upp och bli en stor liten flicka.
Jag fick krama henne, när hon var ledsen, när hon var glad.
Jag fick se henne ta sina första steg.
Jag fick lära henne räkna och skriva.
Jag fick vara med på hennes första skoldag.
Jag fick se hennes små egenskaper som gjorde Ronja till den underbara tjej hon var.
Jag fick hålla henne när hon tog sitt första och sista andetag.
Dessa och många fler minnen kommer jag ALLTID att bära med mig!

  1 comment for “Aldrigheten

  1. Caroline
    18 februari, 2016 at 20:55

    Du tänker så rätt. ”Aldrigheten” får du tänka på emellanåt, men det är ”vad du fick göra” som du ska fokusera på. Det tror jag Ronja också tycker! <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *