Monthly Archives: februari 2016

Fantasi

Jag önskar så att jag hade Ronjas fantasi. Ronja älskade hundar, men varken jag eller Magnus vill ha hund. Men Ronja som var så djurkär ville ha hund så gärna att hon hittade på en låtsashund, Pelle. Den var med vart vi än gick, till och med när vi åkte till Tyskland och skulle på badland. Vi fick säga till henne att lämna hunden i bilen eller i klädskåpet för den kunde ju inte bada med oss 🙂 Ofta trasslade hon in sig i kopplet när hon gick eller drog fötterna i backen på något konstigt sätt. Först undrade jag vad hon höll på med men förstod sen att det var ju kopplet och Pelle bara. Ibland lämnade hon Pelle i bilen men sen när vi gått iväg så kämpade hon med att komma ihåg att han var kvar i bilen och inte med henne som han alltid var.

Hade jag haft Ronjas fantasi då hade hon varit med mig hela tiden, inte bara i mitt hjärta som nu, utan verkligen sett henne här runtomkring mig så som Ronja såg Pelle.

Ronja kände en annan Pelle, en verklig hund som en kompis till henne hade. Tyvärr behövde han avlivas nyligen. Jag tror Ronja leker med honom nu hela dagarna!

Ronja_pelle

Ronja_pelle2

Ronja_pelle3

Ronja, förlåt!

Jag vet att jag inte skall tänka ordet ”förlåt”. Jag är ju inte skyldig till det som hänt. Ändå är det så lätt att det ordet poppar upp i huvudet.
Under hela Ronjas liv har jag sett till att hon inte ätit för stora bitar av maten eller haft för små leksaker, hållt henne i handen så fort vi varit i närheten av bilar, inte släppt henne med blicken på lekplatsen, skyddat henne från att bränna sig i solen. Allt en mamma gör för att skydda sitt barn.
Men hur skulle jag kunnat skydda henne från det som hände? Om jag tänker efter så hade enda möjligheten varit att haft henne på sjukhus, ständigt övervakad och undersökt under hela hennes liv. Då kanske man hade upptäckt hennes hål i bukhinnan. Men vad hade hon haft för liv då? Vad hade jag haft för liv? Jag vet ju att det hade varit helt absurt, men ändå kan man inte sluta tänka om man hade kunnat skydda henne på något sätt.
Och det är att jag inte kunde skydda henne som ordet förlåt dyker upp. Det är inte bara förlåt för det som hände som dyker upp i huvudet. Jag tänker ofta på de saker jag aldrig gjorde för Ronja.

Förlåt för att jag inte tog mig tid att vara med dig en dag i skolan som jag hade lovat! Förlåt för att du inte fick bada tillsammans med mig i badkaret den där gången du så gärna ville. Förlåt för att du inte fick följa med till City gross alla de gånger du ville följa med.
Som sagt så vet jag mycket väl att det är inget jag bör be om förlåtelse för, men jag önskar ändå att jag kunde få ha Ronja i famnen en sista gång och få säga förlåt och fått förklara hur mycket hon betydde för mig, min älskade goa unge!

Om bara…

Så många gånger jag tänkt ”Om bara…”.
”Om bara vi hade stannat kvar på sjukhuset på söndagen..”
”Om bara vi hade åkt in lite tidigare på måndagen..”
”Om bara Ronja hade haft ondare i magen så vi hade förstått allvaret..”
”Om bara…”

Men vad hjälper det nu??! Ronja kommer inte tillbaka ändå!
Ibland får jag för mig att jag kan rätta till allt, bara jag kommer på hur vi hade kunnat rädda Ronja, men jag vet ju innerst inne att det inte hjälper.
Och vad vet jag om hur det hade gått om vi bara… Tror inte det hade gjort någon skillnad. Inte säkert man hade hittat vad som var fel ändå!
Och som sagt, vad hjälper det nu?

Så jag får tänka att jag gjorde allt jag kunde utefter vad jag visste då. Alla andra tankar får mig bara att må dåligt.
Tror att dessa tankar kommer att flyga upp lite då och då lång tid framöver, men jag får hitta ett sätt att låta dem flyga vidare så de inte förföljer mig…

Första födelsedagen utan Ronja

Det kommer att komma många ögonblick där det är första gången jag gör något utan Ronja. Idag är det min första födelsedag utan henne. Hon älskade att få sjunga för mig och ge mig teckningar. Hur ska jag känna en sådan här dag?!

Jag tycker födelsedagar ska firas oavsett hur gammal man blir. Man har ju fått leva ett år till. Kanske man haft ett bra år eller ett tufft år, men man har ändå fått tillbringa tid på denna jord och det bör man vara tacksam över. Kanske det låter lite klyschigt, men har lärt mig en sak och det är att ta tillvara på alla ögonblick man kan!

Givetvis saknar jag Ronja denna dag! Jag saknar henne varje dag! Men ska jag sluta fira min dag för det? Visst kommer den aldrig bli densamma. Hela mitt liv kommer bli annorlunda, men finner ändå ingen anledning att inte fira min dag. Jag har så otroligt mycket att vara tacksam över! Albin, Magnus, mina nära och kära! Som jag skrivit i tidigare inlägg måste min tid på jorden bli bra och därtill hör min födelsedag. Den är min och ingen kan ta ifrån mig den så länge jag får leva, så visst kan jag fortsätta att fira den, men med en blandad känsla av hopp om framtiden och en enorm saknad och sorg över det som hänt!

Grattis till mig som har fått bli 37 år! Grattis till att jag fått träffa en underbar man, att jag fått bära och föda två underbara barn!

Att vara stark

Har så blandade känslor när någon kallar mig stark i min sorg. Givetvis är det enbart positivt om någon säger det till mig, men samtidigt kommer det där lilla dåliga samvetet. Hur kan jag vara så stark och så glad emellanåt när min dotter har tagits ifrån mig?!
Vet att jag måste få lov att känna mig stark och glad, annars skulle man inte orka ta sig igenom det här. Och det är säkert så att man måste få lite styrka för att kunna bryta ihop. Det är som att styrka och svaghet föder varandra. Precis som glädje och sorg.
De första dagarna efter att Ronja hade dött var man givetvis i chock och väldigt ledsen. Men det var som att när man hade fått lite sömn, då orkade man bryta ihop igen. Som att kroppen hade samlat tillräckligt med energi för att orka ta in lite till och orka känna och vara ledsen.
Nu, efter två månader, känns det som att man går runt med en bägare. Sorgen och saknaden fylls på i bägaren. Det kan kännas ganska ok några dagar, men efter ett tag är bägaren full och måste tömmas. Ibland fylls den väldigt snabbt. Det kan komma väldigt plötsligt utan någon anledning, eller så kan det vara att någon säger något eller att jag påminns om något.
Då måste jag låta den tömmas, annars tror jag att man går under. För när den tömts det är då man kan få känna sig stark och även få känna glädje. Har en förhoppning om att bägaren kommer fyllas på långsammare och långsammare med tiden. Att tiden den inte är full blir längre än tiden den är full.
En vän sa till mig: ”för varje skitdag så blir det en skitdag mindre framöver”. Och så är det säkert. En skitdag är därmed en bra dag, för då slipper jag den längre fram 🙂
Jag vet också att allt känns lite bättre efter en dålig dag, och den vetskapen gör dagen lättare att hantera.

Någon beskrev sorgen så bra: ”sorgen och saknaden kommer alltid att finnas med mig, men den får inte styra mig och mitt liv”. Och precis så känner jag. Jag vill inte tillbringa resten av mitt liv fylld med sorg, saknad och ångest. Vad är det för liv? Och hur snällt är det mot mig själv och de i min omgivning?
Nej, jag måste kämpa och känna att mitt liv fylls med mening, med hopp, med glädje! Förhoppningsvis har jag ju många, många år kvar på denna jord och då måste jag anpassa mig till min nya vardag och göra den till något bra!

”Handbok” för närstående

Kanske det här stycket borde vara helt blankt, för det finns inga rätt eller fel. Hur skall man veta vad man skall göra eller säga till en person i sorg? Och hur skall jag som sörjer kunna veta vad som känns bäst, jag har ju aldrig varit med om detta tidigare. Men jag vill dela mina tankar jag haft hittills.

Det finns sidor på nätet där det står vad man bör säga eller göra, vad man inte bör säga eller göra. Men jag känner inte riktigt att jag kan stå bakom allt som står där. Sorgen är ju individuell, så det som är bra för någon kanske inte är bra för någon annan.
Så här tänker jag:

– Att höra av sig
Kanske det är svårt att veta om man kan ringa just nu, kanske jag stör, vad ska jag säga? Finns ju inga ord!
Då tänker jag, om du vill höra av dig, så gör det. Vill/orkar jag svara så svarar jag. Vet du inte vad du skall säga så fråga bara hur jag mår, eller bara att du vill kolla läget lite, eller bara vill prata lite. Som om du skulle ringt mig en ”vanlig” dag där inte sorgen fanns.
Det löser sig. Vill du bli ledsen så bli ledsen, vill du inte prata om det som hänt alls, så gör inte det. Du behöver inte heller känna att du måste ringa, för det skall komma naturligt. Jag vet att du finns där för mig ändå, och jag drar mig inte för att ringa om jag behöver någon att prata med 🙂
Det finns de som säger ”säg aldrig att tiden läker alla sår” till någon som sörjer. Visst kommer detta sår aldrig att läka fullt, men jag hoppas på att det kommer mer och mer bli ett fint minne, där jag är glad över den tid jag fick med Ronja, även om tiden var alldeles för kort! Så visst kommer tiden att vara min vän. Det är jag övertygad om. Så visst kan man säga så.
Återigen, det finns inget rätt eller fel med det du säger, jag vet att du menar väl och bara det gör att det inte är fel att säga vad du vill och tänker.
Kanske du inte har lust att prata om min sorg just nu, kanske du bara vill ringa och tjata som vänner emellan utan att sorgen skall ta över. Det är helt ok! Jag förstår det. Skulle jag då säga något som du känner att du inte orkar prata om, säg det till mig.

– Egna bekymmer
Visst kan du tycka att dina bekymmer verka små jämfört med att ha förlorat ett barn. Men vem har sagt att man ska och kan jämföra med varandra. Även om jag sörjer Ronja så vill jag ändå vara en bra vän, en bra lyssnare, någon du kan vända dig till om DU behöver prata lite. Det kan ju t.o.m vara skönt för mig att få prata om annat ibland också.
Så var inte rädd för att klaga över att barnen varit sjuka så länge nu, eller att ni haft en jobbig dag på jobbet, eller om ni gnabbat med er partner. Det hör livet till och jag vill vara en del av detta liv.

– Att minnas Ronja
Ronja kommer alltid att vara en del av mig. Jag kommer alltid bära med mig henne, hon kommer alltid vara en del av vår familj. Jag är tvåbarnsmor och kommer säkert uttrycka mig så också, kommer säkert prata om Ronja ibland som att hon finns, eller vilja minnas hennes små egenskaper. Så var inte rädd för att prata om henne, jag blir glad om du vill minnas henne också.

Finns säkert massa mer tankar och funderingar, men jag tror vi kommer lång tillsammans om vi bara har en öppen dialog. Fråga mig om du är osäker.
Och hittills kan jag bara säga att ALLA i min närhet har varit suveräna! Tack för att ni finns!

Från din söta dotter

Att få hitta teckningar från Ronja känns som en guldgruva!

Visst biter sorgen tag i mig att hon aldrig fick ge mig dem, men samtidigt blir jag glad. Hon har ju lagt ner tid på att måla till sin mamma som hon älskade så mycket!

Snögubben hade hon tänkt ge mig i julklapp. Minns att hon blev arg för jag råkade se den lite när hon kom hem från skolan. Då gick hon och Magnus in och gömde den i hennes rum, på en balk under skrivbordet.

Magnus hade glömt av det, men så någon dag efter att Ronja hade dött när han låg i Ronjas säng, stack teckningen ner en bit och han undrade vad det var som låg där.

Den andra teckningen låg i Ronjas jackficka. Jag kikade i fickorna i hopp om att hitta något från Ronja och hittade den teckningen!

Älskade goa unge!

tomte

till_mamma

hjartan

Aldrigheten

Det jobbigaste i sorgen är när ”aldrigheten” slår till!
Att aldrig få se Ronja igen, att aldrig få krama henne, pussa på henne, säga till henne hur mycket jag älskar henne!
Aldrig få se henne hur hon ser ut som tonåring, som vuxen.
Aldrig få se om hon skulle fått några egna barn.
Aldrig få veta vad hon hade jobbat med.
Aldrig få gå på spa tillsammans med henne.
Aldrig få se henne ta studenten.
Aldrig få trösta henne när hon gjort sig illa.
Aldrig få höra hennes röst igen.
ALDRIG!

När saknaden är som störst försöker jag tänka på de saker jag faktiskt fick göra med Ronja.
Jag fick previlegiet att vara hennes mamma för ett tag!
Jag fick se henne växa upp och bli en stor liten flicka.
Jag fick krama henne, när hon var ledsen, när hon var glad.
Jag fick se henne ta sina första steg.
Jag fick lära henne räkna och skriva.
Jag fick vara med på hennes första skoldag.
Jag fick se hennes små egenskaper som gjorde Ronja till den underbara tjej hon var.
Jag fick hålla henne när hon tog sitt första och sista andetag.
Dessa och många fler minnen kommer jag ALLTID att bära med mig!

Att begrava sitt eget barn

Att behöva begrava sitt eget barn är en skräck hos alla föräldrar! Det är sånt som bara inte får hända!

Några dagar efter att Ronja dog så kontaktade jag begravningsbyrån. Vi träffades hos oss. Vi pratade om vad som hänt och lite lätt om begravningen.

Minns att jag kände att det är det värsta man kan gå igenom, att behöva begrava mitt eget barn. Då sa han från begravningsbyrån att vi redan har varit med om det värsta; dagen då Ronja dog.

Han hade så rätt! De orden bar jag med mig hela vägen fram till begravningen. Att begrava mitt barn är ju något jag måste göra nu när det som hänt ändå har hänt. Det värsta vi var med om var på sjukhuset, när vi fick reda på att Ronja inte hade klarat sig. Så med det i bakhuvudet ville jag se till att begravningen blev det finaste avsked till Ronja man kan tänkas ha.

Började fundera på vilka låtar som skulle spelas. Finns så många fina! Fick lite förslag från begravningsbyrån. De föreslog även att Lotta Arturén skulle sjunga. Började med att lyssna på ”Utan dina andetag” med Kent. Den gick rätt in i hjärtat på mig. Precis som jag tänkte, hur skall jag kunna leva utan Ronjas andetag! Man tror ju inte det är möjligt som förälder. Men på något konstigt sätt får man kraft och ork att ta sig upp på morgonen, att äta, att finnas till för de man har runt omkring sig. Men min första tanke var ändå, ”hur ska jag kunna leva utan dina andetag” och då känns den låten så passande.
1_Utan_dina_andetag
Bilden som visades på storbild till låten ”Utan dina andetag”

När man tagit det steget att man inser att man faktiskt orkar leva, och vill leva, vilket för mig är viktigt att jag känner, så kommer man till insikten att de åren vi fick med Ronja är de bästa åren man haft! Hur ont sorgen än gör, är smärtan ändå värd den glädjen hon gav oss. De sju år vi fick. Och då kände jag att låten ”Jag fick låna en ängel” med Shirley Clamp passar så otroligt bra. För vi fick låna en ängel för ett tag!
2_Jag_fick_låna_en_ängel
Bilden som visades på storbild till låten ”Jag fick låna en ängel”

Sista solosången ville jag skulle kännas lite ljusare, lite mer hoppfull och med känslan att livet går vidare, men även att Ronja gör det. Så då tyckte jag ”Sparvöga” med Marie Fredriksson passade in.
3_Sparvöga
Bilden som visades på storbild till låten ”Sparvöga”

Jag var så nervös innan begravningen. Satte mig en stund i Ronjas rum innan vi skulle åka och mediterade. Andades så jag skulle bli lite lugnare. Så rädd för att bryta ihop i kyrkan. Inte för att det skulle spela någon roll eller för att jag tyckte det skulle vara jobbigt framför alla andra, men för att jag ville kunna vara närvarande. Kunna ta in alla intryck, höra prästens vackra ord om Ronja. Vi var i god tid i kyrkan. Visste att många skulle komma tidigt så jag ville vara där innan alla andra. Det var så otroligt vackert i kyrkan. Ett hav av rosa och lila blommor som vi önskat och som Ronja hade älskat. Två rosa ballonger, två röda som det stod I Love You på och en kaninformad ballong.

Den vita lilla kistan var så vacker, där begravningsbyrån hade dekorerat med änglavingar. En jättefin överraskning! Finare än så kunde det inte bli för den sötaste prinsessan. Jag kände så dubbla känslor. Så sorligt, så ont, så otroligt fel, samtidigt som det var så ljust och fint och vackert.
kista
Ville inte det skulle kännas tyst i kyrkan när deltagarna kom så valde att spela bakgrundsmusik under tiden, med låtar som Ronja hade valt ut till sitt discokalas. ”Guld och gröna skogar”, ”Hello hi” mm kanske inte är de vanligaste låtar att spela i en kyrka på en begravning, men det blev så otroligt skön stämning av det, ett slags lugn innan ceremonin började. Samtidigt rullade ett bildspel på Ronja, med bilder och några filmer på min underbara dotter!

Efter klockorna hade ringt spelades ”Tänd ett ljus” med Triad instrumentalt på piano. Ronjas favoritlåt kring jul. Då insåg jag att jag var lugn. Ledsen såklart, men ändå lugn.

Jag kände att det här kommer att gå bra. Jag kommer kunna vara närvarande. Sedan sjöng Lotta första solosången ”Utan dina andetag”. Det var så otroligt vackert sjunget. Efter det sjöng vi psaml 799, ”Det är svårt att mista en vän”. Kändes så träffande! ”…så svårt att mista en vän. Något fint går itu. Här är jag. Var är du? Jag vill tro, att vi träffas igen”. Efter det håller prästen griftetal och överlåtelse. Han lyfte fram precis de saker som gjorde Ronja till just Ronja. Vår solstråle, som hade sån fantasi, som älskade sång, musik och dans, som spelade in filmer på sig själv, som om hon vore en programledare och mycket mer som Ronja gjort och om hur hon var.

Sedan sjöngs ”Jag fick låna en ängel” och efter det psalm 899, ”Innanför”. …”innanför bor du i mitt hjärta”, precis som Ronja gör och alltid har gjort.

När det var dags för avsked hade vi önskat ett Abba-medley på pianot med de vanligaste låtarna från Mamma Mia, Ronjas favoritfilm från redan när hon var ganska liten. Passade så fint och var väldigt vackert spelat. Konstigt att gå fram till kistan och ta avsked. Där ligger hon, i sin röda glitterkjol och vita spetströja som hon hade valt ut till jul och som hon aldrig hann ha på sig. Men på något sätt kändes det som att vi redan hade tagit farväl, när vi fick se henne i kistan veckan efter hon dog. Läs mer om det under ”Att ta farväl”.
Det som berörde mig mest var alla som gick fram och tog avsked. Det var närmare 160 personer i kyrkan! Att se mina arbetskamrater, mina vänner, släktingar och klasskompisar till Ronja. Det är alla människor omkring oss som gör att bördan inte riktigt är lika stor att bära. Under avskedet spelade vi också bildspelet på Ronja.

Efter avskedet sjöng Lotta den sista solosången ”Sparvöga”. Det var jätte vackert! Sedan var det dags att avsluta begravningen. Begravningsentreprenören förklarade att akten var slut och att de som ville fick ta sig till Yxhammarsgården. När han presenterade sista låten som skulle spelas i högtalarna sa han att det nog kommer bli lite tryck i kyrkan 🙂

Sista låten fick bli en av Ronjas favoritlåtar: ”Euphoria” med Loreen. Som en arbetskollega och vän sa till mig, det kändes som om Ronja fick sista ordet och att det var hennes farväl till oss.
Tack för alla som skickat brev, ringt, skickat blommor och skänkt en gåva till Min Stora Dag!
blommor
Massa snö föll den dagen, Ronja hade älskat det!
sno
Som ett vykort:
vykort
Programblad:

programblad
Bildspelet kan ni hitta här.
Tyvärr utan musik, men här är de sånger som sjöngs av Lotta Arturén:
Utan dina andetag: https://open.spotify.com/track/6Xz1aikik2Qy81JXxpHvNB
Jag fick låna en ängel: https://open.spotify.com/track/6gaSSnSZzhpRyoXb4pnto8
Sparvöga: https://open.spotify.com/track/5o7kgdN8860vfKE9YNTRqX
Och avslutningslåten Euphoria som spelades i orginal:https://open.spotify.com/track/1xN7BpTAWnZkuSLOtRP6Qc

Att ta farväl

Eftersom vi hade sett Ronja på sjukhuset samma dag som hon dog så tänkte vi att det är den bilden vi vill ha av henne. Vi tänkte att vi inte ville se henne igen med risk att hon förändrats.

Men jag är tacksam över att begravningsbyrån bad oss tänka om. Att vi bör ta ett riktigt farväl. Så vi valde att se henne en gång till, då tillsammans med både Albin och storebröderna Niclas och Andreas.

Vi åkte förbi McDonalds på vägen så att Albin skulle få i sig lite mat, eftersom han inte hade hunnit ätit mellanmål på dagis.

Kände mig så irriterad i hela kroppen och insåg att det var för att jag var så nervös. Hur ser hon ut? Hur kommer jag reagera?

Mannen från begravningsbyrån mötte upp oss i sjukhusets kapell. Där fanns ett rum där man kunde sitta ner innan man gick in till kapellet.

Jag ville vara den som såg henne först, så jag och Magnus gick in först. Där låg hon, mitt lilla barn! Så vacker! Hon var iklädd sin röda glittriga kjol och vita spetströja som hon hade valt ut att ha på julafton. Hon hade ett par strumpbyxor som jag hade köpt på Ullared och som jag hade tänkt att ge henne i julklapp.

kjol
Hon hade även fått tre diadem som hon skulle ha på julafton. Jag hade gett begravningsbyrån alla tre, han var osäker på vilken jag ville hon skulle ha så han hade valt två stycken, ett rött och ett med vita pärlor. Hennes hår var utsläppt och hon var så vacker där hon låg.

harband

Visst såg vi att hon hade förändrats lite, men hon var såklart världens sötaste tjej fortfarande! Jag var förberedd på att hon skulle vara kall, men det kändes ändå i hjärtat när jag tog hennes hand, så kall och så livlös.

Begravningsentreprenören hade köpt en fin filt och som han hade bäddat över hennes lilla kropp. Det kändes bra, kändes som att hon inte behövde frysa då iallafall, även om jag visste att det inte spelade någon roll.

Vi hade fått klä henne själva, men jag ville inte det. Det hade gjort för ont, samt så ville jag inte se ärren från obduktionen som sträckte sig över hela magen och upp över var sida av halsen. Ville inte ha den bilden i mitt huvud.

När jag och Magnus hade suttit med henne en stund bad vi Albin, Andreas och Niclas komma in också. Givetvis jobbigt för bröderna att se sin syster ligga där i kistan. Så vacker men ändå så ofattbart obegripligt!

Albin hade ritat en teckning, men han vågade inte lägga dit den själv så jag hjälpte honom med det.

albin_teckning

Vi hade även tagit med ett gossedjur som var Ronjas plus att vi hade köpt ett till henne också. Vi la ner kort på Albin och Ronja tillsammans, på mig och Ronja och på Albin och Magnus.

kort_kista
hundnalle

Sedan gav jag henne ett halsband med en ängel, ett likadant som jag hade köpt till mig själv och som jag alltid har på mig nu. Funderade över vad som kommer att hända med halsbandet när hon kremeras. Det kommer ju försvinna och det ville jag inte. Att ens tänka sådana tankar, det är så främmande! Begravningsentreprenören sa att han kunde ta bort det efter begravningen och sedan stoppa ner det i urnan efter kremeringen. Det kändes bättre.

angel
Då var det bäst att inte knäppa halsbandet bakom nacken så att det var lättare att ta loss. När jag la dit det råkade jag se lite av ärret på halsen. Jobbigt men ändå naturligt på något sätt. Jag visste ju att de fanns där.

Jag hade tagit med mig Ronjas nagellack och läppglans. Tänkte först att det skulle kännas konstigt att ta på det, men ville ändå ta med det. Så jag började måla hennes naglar och det kändes ändå fint på något sätt. Läppglanset hade jag tagit med för jag var rädd för att hon skulle ha väldigt bleka läppar. Men de var faktiskt blekare på sjukhuset än här, men tog ändå på hennes läppglans.

smink

Vi valde att inte ta några kort på Ronja där hon låg. Jag hade med mig kameran, men rådfrågade begravningsentreprenören och han tyckte det vore bättre att bara ha det i minnet. Vi skulle ju omöjligen kunna rensa ett sådant kort även om vi hade velat. Och det känns bra nu också att inte tagit något kort. Det var vår stund tillsammans med henne och det får vi bevara i vårt minne.

Jag ville vara sista person som lämnade rummet så de andra gick ut och jag satt kvar själv en stund med Ronja. Pratade med henne. Sa förlåt för det som hände, även fast jag vet att jag inte kunde gjort mer! Sa att jag älskade henne, att jag aldrig kommer att glömma henne! Tog hennes hand, pussade henne på munnen och på pannan och lämnade henne. Sista gången jag fick se henne!!