Nationaldagen

Åt middag igår med några vänner. Väldigt trevligt men blev lite senare läggdags än vi är vana vid. Så idag blev det lite sovmorgon sen startade vi dagen med plättar ??

IMG_5322

Sedan åkte vi till graven och planterade om. Ljungen vi planterade i höstas var borttagen (av de som sköter om gravarna) så det var dags att plantera dit nya blommor.

IMG_5324

IMG_5327
IMG_5331

IMG_5335

IMG_5336

Albin plockade lite blommor och satte i ena vasen ?

IMG_5326

Trebarnsmor

Idag var vi till graven för första gången med bebis utanför magen. Jag har fött tre barn, men har bara två av dem hos mig och det känns så fel! Det är många tankar som snurrar och det var känslosamt att vara där och se syskonen mötas på det här sättet.

Samtidigt som det är sorgligt så är jag otroligt lycklig över att jag haft möjligheten att fått ett till litet underverk i vårt liv.

Vi satte blommor till Ronja. Hon har ju blivit storasyster igen, även fast hon aldrig får träffa sin lillasyster. Här tror jag Albin kommer bli en länk emellan dem, där han kan minnas och prata om Ronja så att hon blir en naturlig del av vår familj även för lillasyster. ?

IMG_5152

När ett barn dör

Ingen har nog undgått att läsa om den tragiska bussolyckan utanför Sveg där tre unga dog. Jag har alltid reagerat med starka känslor när jag läst något sådant. Men nu, när jag vet vad föräldrarna går igenom och vad de har att vänta, får jag ännu starkare känslor. Jag kastas tillbaka till den stund vi fick dödsbeskedet för Ronja. De orden ”hon är död!” ekar återigen i mitt huvud. Och jag lider något fruktansvärt över vad dessa föräldrar behöver gå igenom! Det är bara så fel! En förälder ska inte behöva begrava sitt barn!

Alla tankar går till de drabbades familj och vänner ❤

Tankar om natten

Efter en djup svacka som pågick i några veckor har jag sakta börjat ta mig uppåt. Men i går kväll och i natt slog den till igen, sorgen! Den kommer med en sådan stark känsla av saknad! En sådan innerlig längtan att få hålla om min älskade Ronja!

Jag vet att det växer ett nytt litet liv inom mig, som jag längtar så otroligt efter att få träffa. Men det gör inte att sorgen efter Ronja försvinner. ?

img_3084

Egentid – ett laddat ord

Läste en debattartikel angående egentid och att inte skaffa barn om man inte vill vara med dem. Jag kan hålla med till viss del av vad författaren menar, men jag tycker också det är viktigt att belysa att det finns fler sidor i denna debatt.

Jag tror många mammor får dåligt samvete av att läsa en sådan artikel. När får en mamma inte dåligt samvete när det gäller sina barn, hur man än gör?!! Bra, kanske debattören tycker. Men vad som inte tas upp är anledningen till att någon kanske behöver ”egentid”.

Då jag själv förlorat ett barn vet jag hur otroligt viktigt det är att umgås med sina barn! För man vet aldrig hur länge man har dem till låns! Men, det författaren inte tänker på att varje människa har sin egen historia. Mitt levande barn går på fritids. Jag är sjukskriven halvtid, vilket ger mig rätt att vara hemma fastän barnet går på fritids. Gör jag fel då? Borde jag hämta hem mitt barn direkt? Jag vet att författaren skrev att man försökte ”lura” systemet, vilket jag inte gör, men det skulle kunna varit så att försäkringskassan tyckt att jag ”sörjt klart”, vilket jag vet har drabbat andra som förlorat barn. Om de mår, liksom jag, så skulle jag förstå om de åkte hem en timma själva innan de hämtade på förskolan/fritids. (Visst kan man tycka att det i dessa extrema fall är fel på systemet, men det finns ju andra fall och andra orsaker till att någon mår dåligt tex). Jag kämpar mig igenom varje dag på jobbet! Jag gråter många gånger i bilen på väg hem. Hur bra fungerar jag som mamma då? Jag kanske måste hem och landa, hämta kraft, känna att jag kan vara mitt barns trygga famn! Är jag en dålig mamma då? Som sagt tycker jag givetvis att man skall umgås med sina barn så mycket som möjligt, men vad har man för rätt att döma andra utan att ta reda på orsak till den personens agerande? Kanske personen behöver lite ”egentid” för att ens orka fortsätta, för sen rullar vardagen på och man har fått mer ork till att vara den bästa mamma man kan till sina barn.

Trött men rastlös

Idag har jag varit rastlös men samtidigt trött, så inte orkat ta mig för så mycket. Vill hitta på saker, träffa vänner, vara lite social. Men så orkar jag inte ta tag i det och då känner jag mig ensam, uttråkad och känslosam.

Känner inte igen mig själv. Från att ha känt mig ganska stark, känner jag mig nu svag. Vill ju bara glädjas för lilla bebis som kommer till oss snart, men har så många andra tankar och känslor som hindrar mig ibland. Antar att jag är extra känslig med alla hormoner i kroppen, men kan också vara så att mycket kommer ikapp mig nu. Att jag liksom behövt kämpa mig igenom första året, tagit massa jobbiga beslut och haft tankarna på så mycket att jag först nu kommer ikapp med alla känslor. Jag har hela tiden tänkt att det är viktigt att få ut sina känslor, så det är inte så att jag hållt dem inne. Men det är väl så att det kommer hela tiden komma toppar och dalar, och även att det känts som att dalarna blivit mindre djupa och topparna högre, så kommer det säkert vara så här att det emellanåt kommer extra djupa dalar. Men jag vet att jag kommer att resa mig igen…

Längtar

Längtar så till maj och när man får träffa det lilla pyret som bor i min mage ❤

När jag var gravid med Ronja och Albin så tyckte jag det var så häftigt att vara gravid. Klart att man längtade då också, men graviditeten i sig var häftig att få uppleva.

Nu tycker jag också det är en häftig känsla, men det snurrar så många tankar och graviditeten påverkar mig psykiskt på så många sätt. Där glädje blandas med sorg, längtan med oro. Mina tidigare graviditeter var jag inte så orolig av mig. Då var man så ovetande. Hemska saker ”händer bara andra”. Nu går jag inte och oroar mig så mycket, men jag har märkt att det dyker upp mer katastroftankar. Jag vet att saker kan vända på ett ögonblick, utan förvarning och utan att man kan påverka det. Och jag vet hur skört livet är. Tänker på det lilla hålet Ronja hade i sin mage (i tarmkexet). Antagligen var det medfött. När blev det så? När i utvecklingen? Tänk vad saker utvecklas på bebis i magen hela tiden. Egentligen är det fantastiskt att det oftast går bra!

Jag försöker glädjas så gott det går åt livet i min mage. Jag försöker njuta av graviditeten och se fram emot när det nya livet kommer till oss. Men varje dag är en psykisk ansträngning, där sorg och gravidhormoner blandas om vartannat och känslorna ibland tar överhand. Men varje dag är också ett steg närmare dig ❤

Ronja i magen

Ronja i magen

Sorgen syns inte alltid

Om man slår sig får man ofta sår eller blåmärke. Om man skadar foten så kanske man haltar eller får gips.

Men hur kan man se att någon drabbats av sorg? Tårar visar när någon är ledsen, men slår man sig gråter man ett tag, sen slutar man och det onda går ofta över. Vid sorg kommer ofta tårar också, men när de sinar för en stund finns smärtan ändå kvar!

Jag ORKAR inte att gå runt och vara ledsen hela tiden. Jag VILL inte gå runt och vara ständigt ledsen. Så jag försöker leva så gott jag kan, glädjas och skratta när jag kan. Men smärtan finns där ändå, även om den inte alltid syns.

Ett nytt litet liv

På natten efter att Ronja dog satt jag och Magnus i soffan och pratade och grät. Jag kände redan då att jag ville ha fler barn. Men tänkte det kanske var chocken och man tänkte så många tankar. Men sen pratade jag och Magnus mer om det och vi både kände att vi ville ha fler barn. Jag vet att ingen eller ingenting kan ersätta Ronja, men ett nytt litet liv skulle ge oss allihop så mycket glädje!

Jag kände mig också så inkomplett. Jag är ju flerbarnsmor, men bara ett barn vid min sida. Jag kommer givetvis alltid vara Ronjas mamma och hon finns med oss överallt, men jag har så mycket kärlek att ge, så många mer pussar och kramar.

Jag vet många mammor som innan de får sitt andra barn är oroliga att inte räcka till och hur de ska kunna ge kärlek till det nya barnet. Men har aldrig själv reflekterat i hur det skulle vara när det är tvärt om. När man redan har två (eller fler barn) och man förlorat ett. All den kärlek man känner men som man inte har möjlighet att ge. Hade jag inte haft möjlighet att få fler barn hade jag istället fått acceptera och ta tillvara på det jag har (vilket jag redan försöker göra så gott jag kan), men nu fanns möjligheten till att skapa ett nytt liv och det är jag innerligt tacksam över.

Jag vet att känslan att vara inkomplett säkert inte kommer gå över när nya barnet kommer, jag kommer aldrig bli hel igen. Ronja kommer alltid att fattas oss! Men det kommer en ny pusselbit i mitt hjärta och med det ljus och kärlek. ❤

IMG_4144

Kämpar på

Sorg och gravidhormoner i en salig blandning! Kan knappt köra bilen innan tårarna kommer. Ibland åker jag till graven på väg till jobbet, men svårt att köra därifrån. Inte lust att göra nåt, hade helst velat åka hem och bara vara för mig själv. Men jag kämpar på och tar minut för minut, dag för dag. Jag vill inte bara stanna hemma heller, det tror jag inte jag mår bra av. Jag ser mig själv som en positiv person och som lätt kan hitta styrkan och motivation i det mesta, men just nu finns inte den styrkan där.

Senaste nätterna har jag drömt mycket om Ronja. Antagligen för att jag tänker extra mycket på henne just nu. Men kanske det är en hälsning från henne, ett sätt att ge mig lite tröst..